Ute i god tid

Får telefon från en av de nya dansledarna. Hon undrar om det är tillåtet att skaffa en egen spelman till hennes instruktion. Hon har en bekant på lut som är intresserad. Visst, säger jag. Det är bara bra om vi engagerar många olika spelmän, det breddar kontaktytorna för föreningen. Den dagen det är fråga om hade jag ändå svårt med barnvakt.

- Om det nu ändå skulle bli du som spelar, räcker det om du får veta i början av nästa vecka vad det ska bli?

Jag motstår frestelsen att driva med henne, och säger i stället sanningsenligt att det räcker gott och väl. En dansledare som vill behandla spelmännen som folk ska man inte skrämma bort.

Jag minns mina lärospån i en annan stad vid 80-talets början. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av att spela folkmusik, även om min far var gammal folkdansinstruktör, och här hade jag lovat att prova på - laget var utan spelman sedan några månader. Det var Gröna Bokens repertoar och några andra klassiker som gällde. Dansledaren, en mycket trevlig person, brukade bestämma sig ungefär en halv minut innan dansen skulle instrueras. Med andan i halsen tog jag a vista sådana saker som Daldansen, Landskronakadrilj, Åtta man engel , Ränningen och Östgötapolska (med lägeväxling). Sedan gick jag hem och övade på dem till veckan därpå, men då var det givetvis något annat, nytt, som skulle spelas.

Jag blev snabbt luttrad och därmed lämpad att spela på helgkurser och liknande där ett otal gästinstruktörer ständigt kom med omöjliga önskemål i sista stund. I ett sådant sammanhang träffade jag framlidne Arne-Bertil Bjunge, närmast legendarisk folkdansledare i Stockholm med ett hjärta lika stort som hans stubin var kort. Arne-Bertil körde samma stil som i min hemförening, tjugo sekunders förvarning, men han tog det hela till en helt ny nivå genom att slänga fram noter på saker som man inte hade en aning om vad det var - exempelvis finsk pas de quattre i 6/8-takt - gärna i arrangemang för blåsorkester. Han kunde inte läsa noter, men hade ett obetingat förtroende för oss spelmän. Vi var halvproffs och kunde fixa allt, tyckte han. Vi återgäldade det och lyfte oss själva i håret.

Jag hade nöjet att spela till hans instruktion då och då under flera år. Det var en rolig utmaning som jag alltid såg fram emot. Tack, Arne-Bertil, var du än är!

Jag överlevde mina läroår, och trettio år senare går jag fortfarande till spelningar och provar om det här kanske kan vara nåt för mig. Och är tacksam mot alla dansledare som ger spelmännen en chans att förbereda sig.

En fråga om arbetsmiljö

Turnéträning igår. Nu var vi samlade hela gänget: Gnidarn, Blåsarn, Majjen och Masen. Och nästan alla dansarna som ska med.

Lokalen var inte den bästa: i sista stund blev vi utkastade från den lokal vi skulle ha - dubbelbokning kallas det visst - och hänvisade till källaren hos en av oss. Tur att vi inte var flera.

Golvet var kallt. Sådant går väl an för dansarna som rör sig och har skor på fötterna. Vi andra som intet ont anande lämnat inneskorna hemma darrade om benen. Hur tror ni det går att spela ett instrument om man darrar? Vibrato är inte direkt det folkliga idiomet...

Majjen och Masen hittade en elegant lösning. I ett hörn i källaren stod en gammal madrass lutad mot väggen. Ned med den på golvet! Sedan stod vi på madrassen och spelade - en utmärkt kombination av stötdämpare och värmedyna.

Madrassen var inte det mest konstiga underlag jag haft i spelsammanhang. Vid ett tillfälle i Drammen så... Nej, förresten. Det tar jag en annan gång.

Hela Sverige är väl ett traditionsområde?

Ordinarie onsdsdagsövning, tema fläckpolskor står det i terminsprogrammet. Vikbolandet och Skepplanda! säger Justitia som ska instruera tillsammans med Stilarn. Och så vill hon slippa Pehr Hörbergs julpolska, för den är ju omöjlig att dansa till, fortsätter hon.

Jaha. Vikbolandet har man ju spelat i alla år - polska från Gusum och de andra melodierna som jag använt börjar kanske kännas lite uttjatade. Dags för förnyelse alltså. Jag går till alla allroundspelmäns räddning, Svenska låtar. Det finns tre spelmän från Norrköping representerade, det verkar vara det närmaste jag kommer geografiskt. Men titta, i stort sett alla låtar som vi brukar spela till Vikbolandet står ju med här! Bra, då vet jag att den här gubbens repertoar passar. Där är en bra låt, nr 306. D-dur också, alla fiolspelmäns favorittonart. Jädrans vad snygg den var, den tar vi.

Vänta lite. Den här låten hade gubben ifrån en spelman i Västervik. Det är en bra bit mellanVästervik och Vikbolandet, det måste jag erkänna. En liten stunds krampaktig ångest, och sedan bestämmer jag mig för att inte ha dåligt samvete. Låten har ju uppenbarligen spelats i östra Östergötland, och den passar bra till dansen. Den här polsketypen, jämna rätt raska 16-delspolskor, är för övrigt allmänt förekommande i södra Sverige. Skulle man inte rentav kunna hävda att det är svensk allmän tradition?

Vad jag hittade för ny låt till Skepplanda törs jag väl knappt tala om. Men jag höll mig i Västergötland i alla fall.

När tisdagsmorgon glimmar jag vill på stallet slå

Jag slinker ned och spelar till fortsättningskursen på måndagskvällen. Sjutton vad fiolen låter illa - tunt och eländigt ljud. Det har varit så i några veckor nu, och påverkar givetvis mitt spel. Även om jag spelar rent är jag inte särskilt inspirerad.

Plötsligt ser jag en sak: Stallet står för långt fram! Det måste ha rubbats, kanske i samband med strängbyte. Men man kan ju inte lossa strängarna och flytta stallet mitt under en spelning! Otåligt väntar jag på att kvällen ska ta slut så att jag får fixa till detta. Kursdeltagarna måste ha undrat över mitt barska ansiktsuttryck...

Två gånger under alla år har jag råkat ut för ett spräckt stall. Den ena var på 80-talet när jag skulle byta tåg i Hallsberg och föll handlöst från vagnens trappsteg ned på perrongen med fiollådan under mig. Jag hade inte orkat lyfta på fötterna, för jag hade själv dansat lite på den kurs jag spelat åt och hade träningsvärk. Av detta lär man sig att man ska bli vid sin läst.

Det tog den klantiga fiolmakaren i Örebro flera försök att skära nytt stall innan jag var nöjd. Det minst misslyckade av hans försök blev sedan ett reservstall som jag alltid har liggande i fiollådan. Det visade sig vara bra att ha den andra gången mitt stall sprack för sex år sedan. Vad som hände då har jag fortfarande ingen aning om, för stallet var kaffeved när jag öppnade lådan.

Hur gick det då i går? Jo, så snart kursen är slut lossar jag på strängarna och flyttar stallet tre millimeter närmare stränghållaren. Fantastiskt vilken skillnad! Så nu får jag tillbringa några dar med att stämma. Igen.

Ibland blir det manfall

Influensan står härliga till. I alla fall här hemma hos mig. Igår när vi skulle ha turnéträning var det bara Majjen som kunde komma och spela. En av fyra! Mellan hulkningarna skickade jag ett nödmail till Instruktörskan att de skulle ta med CD-spelare för säkerhets skull. Vi spelmän har inte gått igenom programmet ännu, det är lite improvisation så här i början när en föreställning kommer till.

Jo då , det hade gått bra. Dansarna hade övat bondpolska och bodapolska till CD och Majjen hade spelat till engelska för tre par, tyska polskan och mellparing, lät Instruktörskan hälsa idag.

Det där är lite typiskt för dansare - de säger vad de dansar, inte vilken musiktyp det är. Jag berättar inte att det är schottis till både tyska polskan och mellparing - de kan gott få tro att det är svårare än vad det är.