Riskfylld rekvisita

- Det ska vara lite buskis, sa Majjen.

Vi stod och kikade ut över publikhavet diskret från vänstersidan. Vi hade förberett oss väl. Instrument stämda, stråktagel hartsade, fyllda pluntor, snusdosa i fickan, bonnigaste dialekten framtagen.

På genrepet hade vi bestämt ungefär var och hur vi skulle stå för att vara i naturlig närhet till dansarna. Då hade jag ställt min tomma glasplunta på golvet framför mig efter att ha tagit en klunk. Efteråt var det någonting som inte stämde. Hur kunde golvet runt omkring flaskan vara slipprigt? Den var inte bara tom, den hade dessutom stått snällt upprätt och klarat sig från att bli pådansad. Bredvid mig hade Blåsarn stått, och plötsligt förstod jag – utandningsfuktigheten blir rätt omfattande när en klarinettist spelar en halv timme i ett sträck, vilket är längden på första akten. Jag gjorde en mental notering om att stänga korken under föreställningen. Det kunde ju tänkas att jag skulle bli tvungen att fylla ut en oförutsedd longör med att ta en klunk till, och jag föredrar outspätt, så att säga.

Men nu var det skarpt läge och dags att plocka fram det där lilla extra som kan sätta pricken över i:et.

- Buskis, instämde jag, och så gick vi in på scenen.

- - -

Vi bjuder varandra ur våra flaskor, småspelar lågt och dansarna fyller scengolvet med kämpalekar och annat. Då, precis innan dansarna ska begära det första riktiga numret, tänker jag mig inte för, utan bjuder Blåsarn på en snus. Han tackar ja och lägger in en pris. Först en kvart senare inser jag vad jag har gjort och sneglar på honom. Han ser helt oberörd ut och jag tänker: Hur kan karlen stå och spela klarinett med snus under läppen? Jag föreställer mig att tonbildningen borde vara motsvarigheten till om jag spelade fiol med lovikavantarna på. Det har jag gjort vid ett tillfälle, men den historien kan vi ta en annan gång. Snuset i min dosa är både tobaks- och nikotinfritt, men inte helt utan arom. Blåsarn ser hur som helst inte grön ut i ansiktet, så han verkar inte ha svalt det.

Något lugnad av detta återvänder min koncentration till vad dansarna gör. Klarälvsdalspolskan har hållit på en stund, kavaljererna hjular och har andra svårigheter för sig. Jag har kommit ihåg att stänga min flaska ordentligt. Det har däremot inte min rumskamrat gjort. Under hjulningarna lossnar korken på hans plunta i västfickan och innehållet rinner ut över den nysydda Fellingsbrodräkten. Tur att vi bara har vatten i.

- - -

Senare frågade jag Blåsarn om det inträffade.

- Jag bara bluffade, svarade han. Jag lade aldrig in snuset. Det går ju inte att spela med en pris inne.

Buskis, var det.

En riktig spelmanslåt

Jazz och folkmusik ligger inte så långt från varandra. Båda har starka inslag av gehör vid inlärning, rytmerna är ofta synkoperade och tonerna ibland avsiktligt intonerade lite för högt eller lågt. I motsats till konstmusiken börjar tonen ofta före pulsslaget och det finns åtminstone nu för tiden i både folkmusiken och jazzen generöst med utrymme för personliga tolkningar. (Om man inte är inne i storbandssvängen, för där är det med nödvändighet unison exakthet som gäller. I spelmanslag också om det ska låta snyggt.) Som tonåring hade jag Svend Asmussen som en av mina idoler och försökte rätt förgäves att härma hans tjusiga tonbildning i låtar som Django och June night.

Orsapolskan är kanske det som mest påminner om jazzen, med sina långa toner som löper över ibland mer än en takt och där man gungar till bara det där lilla med stråken för att markera ett taktslag. Mer än en dansare har varit tacksam över den gungningen – det kan vara den detalj som räddar dansen från att gå helt över styr.

Gungade rätt bra gjorde det på bussen också. Längst bak satt Majjen och Saxan och spelade jazzstandards. Alla som försökt spela fiol snyggt ombord på en buss i rörelse vet hur det låter. Ett allmänt fnitter spred sig.

"Vad säger Maestron om det där?" undrade Instruktörskan.

"Utmärkt", svarade jag, för jag är en alfahanne som skyddar de mina till varje pris. "Om jag hade kommit ihåg hela texten skulle jag sjungit med."

Fly me to the moon
Let me sing among those stars
Let me se what spring is like
On Jupiter and Mars
In other words, hold my hand
In other words, baby kiss me

Vad kanske inte så många vet är att Quincy Jones gjorde om Bart Howards låt till 4-takt med sitt arrangemang till Frank Sinatras klassiska inspelning. Tidigare hade den gått i 3-takt. Det är en vals. En äkta spelmanslåt!

En passande låt på väg till flyget hem, eller hur.