och du ska heta...

Varje social grupp, sägs det, sätter sina egna namn på olika saker. Det handlar om att avgränsa sig mot omgivningen och markera tillhörighet, säger sociologerna. När det gäller spelmän tror jag att det handlar om något helt annat: Att kunna kommunicera med varandra så att vi förstår vilka låtar vi pratar om.

Tänk dig själv: Enbart Svenska låtar innehåller sisådär en 8.000 låtar, och alla heter de: Polska/gånglåt/schottis/vals etc. Det klassiska är att lägga till spelmannens namn, kanske med en tonart också: D-mollspolska efter Klas Enoksson. Det räcker inte långt - även den som inte kan någon av Enokssons låtar misstänker på goda grunder att det finns ett antal som går i den tonarten.

Så uppstår en flora av namn, ofta tillkomna av en slump. Ett kul exempel är Kökslåten, en polska efter Johan Andersson i Snavlunda, Närke. Den kallas så för att de spelmän som runt 1980 spelade in låten på skiva hade övat den i köket, som hade lämplig akustik. Då var Johan Andersson själv borta ur tiden sedan länge. Ett annat är Mygglåten, vad Viksta-Lasse, Uppland, själv kallade en av sina Eklundapolskor - och visst låter mygg så!

Hos oss har Gammelfar döpt en polska till Lungsoten. Spelmannen som komponerade den gick nämligen senare bort i tuberkulos.

Nu är det dags för julfest. Vår vana trogna satt vi hemma hos Gammelfar och spelade (dvs. fikade) för att bestämma låtar. Gammelfar förde anteckningar och när resultatet i renskrift nu kommit kan vi bland annat läsa följande:

Schottis: "en i G som jag inte minns"

Polskor från Bingsjö: "den i d-moll" & "Perestrojka".

Tja. Så mycket vet jag att perestrojka betyder ombyggnad på ryska, så det är alltså ombyggnationen, och den i d-moll torde vara Pekkos Olof Hansson (nr 300 i Bäckström). Men vilken schottis i G som Gammelfar inte minns, det har jag glömt!

Avslappnat

Visst är det skönt ibland att sätta sig med en kollega i ett hörn, improvisera en stämma och fullständigt strunta i självkritik. Den duktiga nyckelharpspelaren kan jag kalla M - precis som Bonds chef är han också hemlig.

Viktiga fioltillbehör

eller Inomhus är ibland inte heller någon höjdare.

Den här terminen hyr vi en ny ordinarie lokal. Arkitekten ville att lokalen skulle vara vacker, och gömde värmeelementen under golvet. Värmen stiger upp genom smala golvspringor längs väggarna, och hejdas effektivt efter 3 decimeter av de väggfasta bänkarna. Men snyggt är det, och golvet är bra.

Jag uppskattar att inomhustemperaturen härom kvällen var någonstans runt 15-17 grader. Fiolen förlorar något av sin klang under de omständigheterna.

Viktiga tillbehör för att klara en spelkväll här är, förutom varm tröja: vänsteryllevante utan fingertoppar (s.k. torgvante), antik kolstavseldad handvärmare (s.k. jägarlycka) och givetvis en termos med varm dryck (s.k. telement).

Jag frös ändå, så nästa gång blir det långkalsonger också. Dansarna bryr sig inte, de är ju i rörelse.

Det jäkliga är att akustiken är bra. Undrar om styrelsen hittar en annan lokal till vårterminen? Annars får man väl i det långa loppet hoppas på den globala uppvärmningen...

Taktlöst?

För ett par veckor sedan:

Den här kvällen är det Blåsarn som ska spela, och temat är dansvarianter från Föllinge. Jag är bara med som reservstöd, beredd att ta över om han skulle bli andfådd eller så. Jag har förberett mig med de låtar jag brukar spela själv, men behöver inte rycka in en enda gång. I stället kan jag lugnt sitta tillbakalutad och sekundera lite diskret. Där tog han ett fiss. OK, jag tar ett d-ackord så får vi se hur det låter.

Det är en njutning att lyssna på en riktig jämtlänning. Vi andra utsocknes fuskare kan, som jag skrivit förut, möjligen härma en dialekt, men inte så bra att vi lurar en infödd. Omväxling med en klarinett också - inget falskspel där inte.

Men man lär sig inga nya låtar på att sekundera, i alla fall inte så pass komplicerad polskemusik som det här är fråga om. Då krävs det inlyssning, uttag av melodin, upprepade frasövningar och lugn och ro. Det finns det inte här - vi spelar ju för att dansarna ska kunna dansa.

Kan de det, förresten? Visst tar de sig runt i alla fall. Plötsligt blir jag medveten om att Blåsarn har valt några låtar som ligger utanför dansares vanliga reprisidiom: En polska till norskleitjen har 10-taktersrepris och en polka till hyfsa har åtta takter och ett extra slag i första reprisen. Intressant - dansarna klagar inte. Det brukar de minsann när jag tar till liknande hyss.

Det finns gott om låtuppteckningar som faller utanför 8-taktersrepriserna: många polskor, valser och mazurkor har gärna en eller två "extra" takter eller en för lite, och det är inte bara i polketter från Uppland som det finns extra taktslag. Vad beror det på, frågar sig vän av ordning.

Att en repris måste ha åtta takter är någonting som dansare bara har fått för sig. Nej, nu var jag elak - det är klart att flera bundna danser i olika turer behöver "normala repriser". Inte alla dock: Det är faktiskt ofta så, att om man tittar på källor till folklig dans, så har sagesmannen sagt ungefär "å så dansa vi runt ett tag, sen bytte vi fattning å dansa åt andra hållet", eller "man gick så här en stund, sen tog man damen om livet och snurra runt". Sedan har dansupptecknaren tolkat och omvandlat dessa uppgifter om tag och stunder till ett antal takter - nästan undantagslöst fyra eller åtta.

Själv tror jag att det var så här. Dansarna kunde förhålla sig på två sätt till musikens indelning i repriser och takter:

1) Man struntade fullkomligt i var man var någonstans.

Spelades musik man ville dansa till, så bjöd man upp och dansade, och när man var klar slutade man, även om låten inte var slut. Det här är typiskt för 1700-talspolskan på fläck - efter omdansningen gick paret av golvet för att bereda plats åt andra (det var trångt i stugorna). Man började inte om från början med promenad. Det finns spår av detta förhållningssätt exempelvis i senare gammaldanstradition, demonstrerat på scen bl.a. av Sinkelipass.

Det finns dessutom belägg för att polskemusiken före valsens entré kunde vara så jämn att dansarna inte brydde sig särskilt mycket om på vilket taktslag man började steget. Taktstrecken var i princip utsuddade.

Under sådana förhållanden är det inte konstigt om upptecknarna ibland noterade polskemusiken i två-takt (exempelvis åttamanengel), eller att det även under 1800-talet smyger sig in lite "extra" takter, som i orsapolskan med sina långa toner över taktstrecken, eller i valserna och mazurkorna.

2) Man lyssnade på musiken

och anpassade sig till de naturliga reprissluten. Läser man gamla dansböcker från högre ståndsmiljö, det finns en hel del, så står det vilken tur man ska dansa och vad den innhåller, men inte hur lång den är och inte närmare hur den ska utföras. Jag tror att det var musiken som styrde. Reprisslutet markerade ny tur, byte av omdansningsriktning, byte av fattning. Och vanligt folk tog efter.

Att musiken styrde vad dansarna gjorde kan vara en viktig delförklaring till att vi har en del polkamelodier med extra taktslag, som mestadels ligger i reprisslutet. Det var för att ge dansparen tid att stanna upp i rotationen och byta håll. (Idag utlöser de tonerna mest rynkade ögonbryn, medan dansarna dansar en repris i baktakt och funderar över vad de gjort för fel...)

Nu är jag ute på hal is, men vad jag har beskrivit ovan väcker en spännande tanke: Att vi i svensk spelmanstradition har dessa inslag, som idag uppfattas som konstigheter, kanske inte bara beror på att spelmansmusiken och dansen hade varit separerade länge när de stora uppteckningsarbetena började och spelmansrörelsen etablerades. De kanske också är minnen av hur det faktiskt gick till på dansgolvet!

Det vore spännande om någon dans- eller musikforskare ville undersöka det ordentligt.

Med det sena 1800-talets industrialisering och folkomflyttningar försvann de "gamla" danserna och musiken till dem förpassades in i spelmännens egna stugor. På dansbanorna och i folkdansrörelsen blev det 8-taktersrepriser som gällde. Jag avrundar den här lilla betraktelsen med några strofer ur texten till Eksjö-polketten. En melodi som, åtminstone som jag lärt mig den, har ett extra taktslag i andra reprisen.

Ack, hör på denna stadsmusik
dä är så en kan bliva sjuk
dä låter som di spelade
uppå en rostig spik!

Utomhus är ingen höjdare (II)

I början av 80-talet umgicks jag en del i scoutkretsar.

- Scouting är kul, sa mina bekanta. Vi ska arrangera en stor rikshajk i sommar. Kan du tänka dig att vara Näcken?

Vad gör man inte för sina vänner!? Jag installerades vid en skogstjärn i Kilsbergen med fiolen och en filt att värma mig med mellan varven som enda sällskap. På andra sidan tjärnen gick en skogsväg, och när en patrull kom hajkande skulle jag få syn på dem, avbryta mitt spel och fly in i skogen. Patrullerna skulle komma med sådär en kvarts mellanrum.

När åtskilliga timmar förflutit saknades fortfarande ungefär fem patruller. Jag trivdes rätt bra ändå. Vädret var vackert, förutom en fint lokalt regn – precis över just denna skogstjärn. Jag gjorde vad jag kunde: vände fiolen uppochned för att inte få väta på greppbräda och strängar, och lät den göra mig sällskap under filten.

Så småningom kom en funktionär och hämtade mig - de patruller som fattades hade tagit en annan väg än den anvisade. Jag var ju en överraskningskontroll och de hade, inte orimligt, tyckt att det borde finnas en rakare väg till destinationen.

Då hade instrumentet utsatts för regnet en god stund. En droppe letade sig ned genom ett f-hål och landade på violinateljens etikett. De hade inte använt vattenfast bläck, så årtalet 1973 förvandlades till något som liknar 1803. Min fiol blev genast drygt 100 år värdefullare, så att säga.

Ett par dygn senare började strängarna rosta.

Men rätt kul var det. Åtminstone i backspegeln.

Utomhus är ingen höjdare (I)

Vart tog gubben vägen? undrar du. Här går hela sommaren och halva hösten utan att ett ord hörs från Gnidarn. Har han varit så upptagen med att glida runt på stämmor och buskspela att datorbatteriet laddat ur? Har han stängt in sig utanför bredbandsnätet i ett torp i Österflärkhyttan och lärt sig nya låtar av Enoksson?

Jag skulle delvis kunna skylla på en opererad hand, men sanningen är att det har varit en eländessommar. Inte en enda stämma. Inte en enda trevlig spelstund med mina vänner. Den bil jag ibland disponerade visade sig ha en benägenhet att plötsligt totalstrejka utan förvarning. Den åker man inte ut med på finnskogarnas småvägar. Och när jag såg väderleksprognosen inför Bingsjöstämman så drog jag mig ur.

Att vara ute i regn och spela är nämligen inget vidare. Man kan ju stå under tak, säger du. Ja visst, men luftfuktigheten! Kylan! Folk som inte spelar förstår sällan vad fuktighet och temperaturväxlingar åstadkommer med instrument. Stämning går åt h-e (det räcker med att öppna ett fönster), hartsdamm från stråken geggar ihop sig och förstör fiollacket, strängar börjar rosta, dragspelsbälgar - som är gjorda av papper - blir tunga och sköra, limmade fogar går upp, rör i träblåsinstrument slår över i pip och gnäll. För oss som spelar fiol är det stråken som tar mest stryk: Taglet suger åt sig fukt och sväller. På längden. Stråkens spänning försvinner och man får hålla på och skruva upp hela tiden – till sist har man nått ändan på skruvens gängning, och då är det slutspelat. Det tar kanske en vecka för taglet att återhämta sig fullt.

Gubben gnäller, säger du nu. Om jag gör! Och när jag ändå håller på, så ska jag avslöja en sak som jag tror att många spelmanskollegor instämmer i, även om de inte törs säga det högt: Jag gillar inte att spela utomhus överhuvudtaget. Då ska det vara bra varmt och skönt, vindstilla och skuggig plats. När minsta lilla vindpust kommer, försvinner min känsel i fingertopparna och jag förlorar all orientering i var på strängen jag befinner mig. Och så fryser jag. Eller plågas av myggen.

Jag förstår inte att vi spelmän har svalt den romantiska föreställningen att spelmansmusik är något som absolut ska spelas och utspelas i buskar, på ängar och möjligen dragiga logar eller utedansbanor. Är det viktigare att vi ska vara pittoreska inslag i miljön, än att musiken ska ha en chans att framföras med kvalitet?

Jämför med dansens utveckling: I det gamla bondesamhället var det ofta vägskälet som var dansplatsen. Där var nämligen underlaget hyfsat jämnt och inte upptaget av växande grödor eller bärgat hö. Det innebär inte att folk som vill dansa nu för tiden ställer sig mitt i vägkorsningar och bjuder upp, trots att betong och asfalt är jämnare än någon stenbelagd eller grusad landsväg för 150 år sedan. Tiden och trafiken har helt enkelt sprungit ifrån det bruket – men i folks föreställningsvärld så sitter spelmannen fortfarande kvar vid vägkanten. Som Nils Utterman, token och spelmansfanten. Det kanske delvis är Frödings fel, vad vet jag.

Tacka vet jag en varm och skön inomhuslokal, med bra naturlig akustik och ett dansgolv där också jag kan trängas för att få närkontakt med dansarna. Jag vill svettas när jag spelar. Musik är allvar.

Hört på Ring så spelar vi...

... för en liten stund sedan.

Tävlande: "Sedan ska vi iväg och dansa."
Programledare: "Vad dansar ni för sorts dans, frugan och du?"
Tävlande: "Det blir mest bugg och lite fox och så"
Programledare: "Vanlig svensk traditionell danstyp alltså"
Tävlande: "Ja."
Programledare: "Inte folkdans eller så."

Touché!

Strängbyten jag minns

Reservsträngarna låg där i fiolfodralet. Jag hade köpt dem två veckor tidigare, men inte hunnit byta. Det skulle ha varit behövligt. Under en månad eller mer hade jag haft problem med stämningen, men underligt nog kopplat det till medelålderns hörselnedsättningar och inte till att det faktiskt kunde vara något fel på strängarna. Jag hade ju rätt nyss bytt dem.

Framför allt tyckte jag att det var a-strängen som svajade i intonationen. Det gick bra att stämma den, men det lät inte rent när jag spelade. Därför hade jag köpt en extra, och planerat att byta bara den.

Som färsking lärde jag mig ett knep av en äldre kollega. Behöver du byta en sträng under en spelning för att den gått av, gör så här:
1. Sätt på den nya strängen.
2. Stäm upp den en halvton högre än vad den ska vara.
3. Lek att fiolen är en pilbåge, grip stadigt tag i strängen mitt emellan sadeln och stallet och töj ut den knappt en halv decimeter. Håll i det läget ca 10 sekunder.
4. Behåll det utsträckta läget, flytta handen en halv decimeter uppåt halsen en stund och sedan nedåt stränghållaren.
5. Släpp (försiktigt) och stäm ordentligt.
Som du förstår spelar jag på stålsträngar…

Resultatet blir ett byte där strängen faktiskt håller stämningen och inte sjunker med en gång. Jag har framgångsrikt praktiserat det bland annat när en d-sträng gav sig under en uppvisning med dansutlärning. Eftersom jag var solo spelman då, var det bara att avbryta, men pausen blev kort. Nu tänkte jag göra samma sak – samma dag som föreställningen.

- Gör inte det, sa Masen. Byt alla strängarna på en gång. Det bör man alltid göra, annars blir klangen ojämn.

Masen är en trovärdig person: Han inte bara spelar på fioler, han bygger dem också. Då vi precis skulle äntra bussen för att åka till genrepet fattade jag ett snabbt beslut att använda bussresan till att byta strängar. Det innebar att jag hade en skakig halvtimme på mig. Hellre det än alldeles innan.

Majjen såg lätt tvivlande ut när jag började lossa på a-skruven, och uppmanade mig att spela som en dåre hela dagen så att jag inte skulle få problem på kvällen. Jag hummade något instämmande, men visste precis hur jag skulle göra – använda min gamla mentor Bengts knep med pilbågsleken.

Det är en sak att rycka loss en sträng, en helt annan att under en svajig bussfärd pricka rätt på det där lilla hålet i stämskruven, få kulan att ligga rätt mot finstämmaren och den lilla cylindern att i förekommande fall nå lagom långt ut över stallet. Allt utan att slå emot någonstans. Sedan utföra töjningen av strängen och finstämma.

Jag byter alltid en sträng i taget, stämmer ordentligt och tar sedan nästa. Jag byter också alltid i ordningen a-d-g-e. Det är nödvändigt för att stämningen ska hålla när strängbytet är helt klart och för att stallet inte ska dras alldeles snett.

Jag måste erkänna att det var första gången jag bytte strängar under en bussfärd, men nu vet jag att det går. Resultatet blev perfekt.

Riskfylld rekvisita

- Det ska vara lite buskis, sa Majjen.

Vi stod och kikade ut över publikhavet diskret från vänstersidan. Vi hade förberett oss väl. Instrument stämda, stråktagel hartsade, fyllda pluntor, snusdosa i fickan, bonnigaste dialekten framtagen.

På genrepet hade vi bestämt ungefär var och hur vi skulle stå för att vara i naturlig närhet till dansarna. Då hade jag ställt min tomma glasplunta på golvet framför mig efter att ha tagit en klunk. Efteråt var det någonting som inte stämde. Hur kunde golvet runt omkring flaskan vara slipprigt? Den var inte bara tom, den hade dessutom stått snällt upprätt och klarat sig från att bli pådansad. Bredvid mig hade Blåsarn stått, och plötsligt förstod jag – utandningsfuktigheten blir rätt omfattande när en klarinettist spelar en halv timme i ett sträck, vilket är längden på första akten. Jag gjorde en mental notering om att stänga korken under föreställningen. Det kunde ju tänkas att jag skulle bli tvungen att fylla ut en oförutsedd longör med att ta en klunk till, och jag föredrar outspätt, så att säga.

Men nu var det skarpt läge och dags att plocka fram det där lilla extra som kan sätta pricken över i:et.

- Buskis, instämde jag, och så gick vi in på scenen.

- - -

Vi bjuder varandra ur våra flaskor, småspelar lågt och dansarna fyller scengolvet med kämpalekar och annat. Då, precis innan dansarna ska begära det första riktiga numret, tänker jag mig inte för, utan bjuder Blåsarn på en snus. Han tackar ja och lägger in en pris. Först en kvart senare inser jag vad jag har gjort och sneglar på honom. Han ser helt oberörd ut och jag tänker: Hur kan karlen stå och spela klarinett med snus under läppen? Jag föreställer mig att tonbildningen borde vara motsvarigheten till om jag spelade fiol med lovikavantarna på. Det har jag gjort vid ett tillfälle, men den historien kan vi ta en annan gång. Snuset i min dosa är både tobaks- och nikotinfritt, men inte helt utan arom. Blåsarn ser hur som helst inte grön ut i ansiktet, så han verkar inte ha svalt det.

Något lugnad av detta återvänder min koncentration till vad dansarna gör. Klarälvsdalspolskan har hållit på en stund, kavaljererna hjular och har andra svårigheter för sig. Jag har kommit ihåg att stänga min flaska ordentligt. Det har däremot inte min rumskamrat gjort. Under hjulningarna lossnar korken på hans plunta i västfickan och innehållet rinner ut över den nysydda Fellingsbrodräkten. Tur att vi bara har vatten i.

- - -

Senare frågade jag Blåsarn om det inträffade.

- Jag bara bluffade, svarade han. Jag lade aldrig in snuset. Det går ju inte att spela med en pris inne.

Buskis, var det.

En riktig spelmanslåt

Jazz och folkmusik ligger inte så långt från varandra. Båda har starka inslag av gehör vid inlärning, rytmerna är ofta synkoperade och tonerna ibland avsiktligt intonerade lite för högt eller lågt. I motsats till konstmusiken börjar tonen ofta före pulsslaget och det finns åtminstone nu för tiden i både folkmusiken och jazzen generöst med utrymme för personliga tolkningar. (Om man inte är inne i storbandssvängen, för där är det med nödvändighet unison exakthet som gäller. I spelmanslag också om det ska låta snyggt.) Som tonåring hade jag Svend Asmussen som en av mina idoler och försökte rätt förgäves att härma hans tjusiga tonbildning i låtar som Django och June night.

Orsapolskan är kanske det som mest påminner om jazzen, med sina långa toner som löper över ibland mer än en takt och där man gungar till bara det där lilla med stråken för att markera ett taktslag. Mer än en dansare har varit tacksam över den gungningen – det kan vara den detalj som räddar dansen från att gå helt över styr.

Gungade rätt bra gjorde det på bussen också. Längst bak satt Majjen och Saxan och spelade jazzstandards. Alla som försökt spela fiol snyggt ombord på en buss i rörelse vet hur det låter. Ett allmänt fnitter spred sig.

"Vad säger Maestron om det där?" undrade Instruktörskan.

"Utmärkt", svarade jag, för jag är en alfahanne som skyddar de mina till varje pris. "Om jag hade kommit ihåg hela texten skulle jag sjungit med."

Fly me to the moon
Let me sing among those stars
Let me se what spring is like
On Jupiter and Mars
In other words, hold my hand
In other words, baby kiss me

Vad kanske inte så många vet är att Quincy Jones gjorde om Bart Howards låt till 4-takt med sitt arrangemang till Frank Sinatras klassiska inspelning. Tidigare hade den gått i 3-takt. Det är en vals. En äkta spelmanslåt!

En passande låt på väg till flyget hem, eller hur.

Landning i dubbel bemärkelse

Nu är det dags att landa i vardagen igen. Det har gått alldeles utmärkt, och jag är stolt över att tillhöra ett gäng som med bravur och precision kan klara av att göra en så avancerad scenföreställning som denna.

Det hände så mycket i Grekland att det finns stoff till betraktelser under hela sommaren. Så snart jag hämtat mig litet till (man är ju inte ung längre) lovar jag att återkomma om bland annat följande ämnen:
* risker med snus som rekvisita
* bästa sättet att utforma en fusklapp
* följder av mikrofoner
* hur man inte ska handskas med öppna vattenflaskor
* vad en ordförande gör i mellanakten
* strängbyten jag minns
* fiolen som snuttefilt
och annat kul.

Nyfiken? Följ Dansspelmannen - din nyckel till folkmusikerns skruvade hjärna!

Nu är det dags igen

Jag håller på och packar min resväska. I morgon bitti tar vi flyget ned till Medelhavet för en veckas kulturutbyte. Du som har följt den här bloggen har fått ett visst hum om hur turneträningen har förflutit från mitt perspektiv. Nu ska läxan redovisas, helst så bra att den mottagande föreningen får lust att återgälda vårt besök med ett i Sverige om ett år.

I går kväll fick vi spelmän äntligen tillfälle att träna själva några timmar, och även om Masen var okry och valde att stanna hemma för att kurera sig, så måste jag säga att det lät rätt bra. I varje fall när vi hade fått lite pizza i våra magar.

Idag har vi haft heldagsträning med dansarna, en sista finputsning av scenprogrammet. För det kritiska finputsögat stod Justitia som lite ovilligt hade slitit sig från skrivbordet. Det är lördag, men just nu jobbar hon konstant.

Justitias konstruktiva kritik (av typen ”dansa även när ni har gångsteg” ) omfattade ungefär 20 punkter och avslutades med ett:

- Jag är imponerad.

Det var ju tur. Tänk om hon hade somnat av leda, då hade vi inte haft någon chans alls att rätta till småfelen.

Det här med att åka på utbyten mellan folkdanslag i olika länder är ju väl inarbetat, och det har blivit några gånger under årens lopp. Jag har tidigare i förbigående nämnt Drammen i Norge och nu är det väl dags att dra hela anekdoten:

Min dåvarande förening skulle utgöra del av en scenföreställning på Drammens teater. På programmet stod, vill jag minnas, bland annat Långdans från Närke och Fryksdalspolskan. Vi fick ingen möjlighet att repetera i förväg på scenen, utan när det var vår tur var det bara att stålsätta sig och vara beredd på allt. Nästan allt hände också.

Jag gick först in på scenen för att inta min spelmansplats. Jag kände mig lätt sjösjuk. Det visade sig nämligen att golvet lutade en hel del. För att publiken på bakre parkett skulle se bra, hade scengolvet nämligen byggts ungefär en meter högre i bakkant, ett byggnadssätt som inte var helt ovanligt för teaterbyggnader under 1800-talet. Dessutom var det – mjukt. Tänk dig att dansa i en backe täckt av mossa, så får du en uppfattning om hur det var.

Jag hann inte förvarna dansarna, men jag såg deras ansikten blekna när de ställde upp. Jag såg skräcken i ögonen när de höll på att långdansa ned med hela uppställningen i orkesterdiket. Golvlutningen gav en extra komisk dimension åt Fryksdalspolskans sista tur, när de uppvändande paren plötsligt fann sig vara flera meter i sidled gentemot varandra, för att halva gruppen hade halkat i utförsbacken.

Ack, ja.

Vad som väntar den här föreningen på södra breddgrader är tack och lov dolt i framtiden.

Minutiösa festförberedelser

Så här gick det verkligen till:

(Gnidarn, torsdag kväll) OK, dansledarna har alltså varit lite sena med festprogrammet – nu är det bara två dygn kvar till vårfesten och vi har fortfarande inte fått någon danslista. Jag ligger på dem så får vi se vad som händer.

(Gnidarn, sent på torsdag kväll) Hur många spelmän vi blir? Ingen aning. Gammelfar har brutit vänsterhanden, så han kan inte spela. Pite har sagt att han ska ta med sig fiolen. Majjen var också rätt intresserad. Jag ska ringa Bondmoran, det vore bra om vi kunde få med henne för Pite är nog ringrostig och Majjen har inte så stor danslåtrepertoar än.

(Gnidarn, fredag kväll) Festen börjar klockan 18. Ska vi säga att vi ses några timmar innan, så kan vi välja låtar och spela upp oss. Vi tar sånt som vi kan. Klockan 16 blir bra.

(Gnidarn, lördag förmiddag) Pite kan inte komma förrän vid 17-tiden och Bondmoran kommer precis innan festen börjar, säger hon. Hon skulle ha med sig fetaost till buffén, hon kanske måste ysta eller nåt, vad vet jag.

(Majjen, lördag kl 16) Jag tänkte kompa på tramporgeln i stället för fiolen. Det blir väl trevligt. Tala om tonarterna för mig bara. Vad ska vi spela?

(Bjurs, lördag kl 17) Jag tog med fiolen och tänkte hänga på. Vad ska vi spela?

(Pite, lördag kl 17.30) Hej, förlåt att jag är sen. Vilka låtar ska vi spela?

(Gnidarn, lördag kl 17.35) Kläppens frieri kan ni, den brukade vi spela med Glesbygds-Bo. Den fungerar bra till Alfta, även nigpolskan om de får för sig att dansa den.

(Majjen, Pite och Bjurs, lördag kl 17.37) Den där har jag aldrig hört…

(Gnidarn, lördag kl 17.50) Vi skulle kanske bestämma oss för låtar till promenadpolonäsen i alla fall. Är det nån som kommer ihåg hur nr 33 börjar?

(Gnidarn, lördag kl 17.55) Vi improviserar. Kom igen nu, dags att dra igång dansen.

(Bondmoran, lördag kl 18.50) Det tog lite tid med osten, men nu är jag här. Vad ska vi spela?

(Festledningen, lördag kl 23.30) En applåd för spelmännen! Det var en fantastiskt fin orkester vi hade ikväll.

Spelmansländsk språklära

Om polska är mitt andra språk så är engelska mitt tredje. Det är inte tal- och skriftspråk jag syftar på utan musiken.

De flesta förknippar svensk spelmansmusik med polska. Att polskan är så populär bland spelmän har flera orsaker. Framför allt tillåter musikformen att den kan utvecklas på ett virtuost sätt- och den utvecklingen accelererade när polskan hade minskat i betydelse som dansmusik och spelmännen satt hemma i stugorna, ägnade sig åt gamla minnen och spelade för sig själva. Att skryta kanske är fult, men man kan ju briljera på instrumentet i stället, liksom.

De stora insamlings- och uppteckningsarbetena under början av 1900-talet sammanföll med spelmansrörelsens tillkomst. Polskan var per definition ”äkta svensk, gammal allmogemusik”. Polskemelodierna skulle räddas till eftervärlden och blev jämte vals dominerande i folkmusikutgåvorna. Andra låttyper ute i obygderna publicerades i mindre utsträckning, även om det hände att de upptecknades.

Det blev alltså en rundgång: polskans popularitet bland spelmännen legitimerades av att den prioriterades av upptecknarna, vilket i sin tur fick spelmännen att spela och komponera fler polskor, som gavs ut i tryck och legitimerade spelmännens verksamhet osv.

Men det finns ju även tvåtaktsmusik som kan svänga bra. Engelska är en sådan. Som dans- och musikform är den äldre än vad den svenska polskan i valsbana är – engelskan är country-dance som spritt sig till andra länder utan att ta vägen över Frankrike. I det senare fallet heter det kadrilj.

I onsdags hade vi terminens sista ordinarie dansövning. Den var som brukligt är en repetition av vad som gåtts igenom tidigare – bland annat engelskor. Det finns en dans från Åland, Kökarengelska, som är bra mycket snabbare än de flesta engelskor på svenska fastlandet. Jag har en egen hypotes här: Det snabba tempot behövs för att få dansarna i framåtrörelse. Går det saktare står man helt enkelt still och dansar, eftersom steget ser ut som det gör i den dansen.

Hypotesen prövades empiriskt. När tempot sänktes för att öva kedjeturen, så hann en av kedjorna aldrig med. När det gick i tempo 120 var det inga problem att hinna fram. Nu skulle man ju också kunna tänka sig att det berodde på att dansinstruktören själv deltog i den kedja som hade svårt för sig, men jag hävdar ändå min hypotes. Den alternativa förklaringen implicerar problem av pedagogiskt svårbemästrad art.

Jag tycker engelska är jättekul, men många andra spelmän tycker det är tråkigt. Sannolikt har man gått på myten om att det bara finns en engelsk melodi, Soldiers Joy i trehundra varianter. Visst är den melodin vanlig, men det finns faktiskt många andra olika melodier upptecknade – i exempelvis Nils Månsson Mandelgrens samlingar finns en hel del. Han var ute tidigt med sina insamlingsarbeten, som omfattade allt mellan himmel och jord, innan förståsigpåarnas signaler om polskans nationella status hade trängt in i spelmännens medvetande och kanske skevat till repertoaren.

Jag skulle nog kunna sitta en hel helg och spela engelskor utan att upprepa mig. Det säger jag inte högt, för det kan uppfattas som skryt. Men jag kan ju briljera på instrumentet i stället, liksom.

Ett äventyr med en kontrabas

(Förlåt för titeln, Anton Tjechov, men visst är den bra.)

Jag fick ett mail från Saxan häromdagen. Ett spelmanslag hon är med i ska till Ryssland, och då är det hårda bud: Varje instrument måste deklareras före inresan med ägarintyg, och sedan redovisas vid hemresan. Ryssarna är tydligen rädda för att inhemska värdefulla musikinstrument ska föras ut ur landet. Precis som om amatörfolkmusiker skulle ha råd att hålla sig med exklusiva violiner. I vilket fall som helst: Saxan undrade om vi är tvungna att gå igenom samma sak när vi ska iväg till Medelhavet om några veckor.

Det tror jag inte, och jag har inte efter vad jag kommer ihåg varit med om något sådant någon gång, inte ens före murens fall – och nu förstår den uppmärksamme läsaren att det är dags för gamla minnen. Apropå musikinstrument och gränspasseringar, så dök det här minnet upp:

I mitten av 1980-talet gick flera kompisar folkdansutbildningen på Väddö folkhögskola (föregångare till den utbildning som idag ges på Eric Sahlström Institutet). Det hörde till att man varje år gjorde en studieresa till Ungern, tillsammans med Jonny Solings folkmusikpedagogiska kurs i Orsa. Det här året fanns det några platser kvar i bussen, och jag blev erbjuden att följa med till självkostnadspris.

Under folkmusikvågen var Budapest ett Mecka för oss svenskar. Det var där som fenomenet danshus hade uppstått och utvecklats. Det var klart att jag tackade ja till erbjudandet. Jag ska inte här berätta allt vad vi var med om – att resa bakom järnridån medförde allehanda överraskningar - men om jag säger att en LP-skiva kostade ungefär tre kronor (mot ca 45-50 kronor i Sverige) så förstår du att våra resväskor var betydligt tyngre på hemvägen.

Givetvis skulle vi spelmän se om vi kunde hitta några instrument, det inbjöd prisläget till. Det visade sig vara svårare än man kunde tro. Visst fanns det en och annan musikaffär, men de hade mest noter, notställ, strängar och andra tillbehör. Förklaringen var enkel: Musikers lön stod i omvänd proportion till deras status. Yrkesmusiker bytte alltså instrument med varandra.

Det var bara när ett instrument var närmast uttjänt som det kom ut på öppna marknaden. De fioler vi erbjöds var regelmässigt utan strängar, stränghållare, stall och skruvar, ofta utan ljudpinne. Det var bara att knacka på fiollocket för att lyssna till ljudet och kolla om man kunde se några skador. Själv köpte jag en typisk tysk Magginimodell från 1910-talet, som sedermera hedervärt tjänstgjorde som reservfiol.

En av de andra köpte en begagnad kontrabas. Det var en kul idé och en god affär. Hur vi skulle få hem den hade han inte tänkt på. Såväl kupé som bagageutrymmen i bussen var fulla, och vägarna i Östeuropa rätt skumpiga. Det vore ju synd om instrumentet skulle bli skadat, och risken fanns eftersom det bara var skyddat av ett enkelt ovadderat textilfodral som hade ingått i köpet. Att skicka hem basen med någon form av godstransport var inte att tänka på – kostnaderna skulle överstiga köpeskillingen flera gånger om.

De goda råden haglade från oss medresenärer. Det mest drastiska var att försiktigt slå isär basen i sarglimningarna så att den blev ett platt paket. Ett annat var att helt enkelt ha den i knäet, men eftersom bussresan hem skulle ta tre dygn var varken instrumentinnehavaren eller grannen i sätet bredvid så sugna på det. Lösningen blev att hänga den i innertaket, längst bak. Smutstvätt bands fast runt om som stötdämpare. Vi fick akta huvudet, men det fungerade.

Hemresan började bra med att gränsvakten på den ungerska sidan stämplade våra pass och vinkade igenom oss med en vänlig, lätt uttråkad blick. Hundra meter längre fram låg den tjeckoslovakiska kontrollen. En tullare och en passkontrollör äntrade vår buss och började färdas längs mittgången i maklig takt. Då fick de syn på det stora paketet som hängde i taket. En beväpnad vakt tillkallades och vi beordrades att stiga ur. Sedan stod vi och såg hur tullarens kollegor gick igenom alla väskor i bagageutrymmet.

Men vad gjorde personalen inne i bussen? Kontrabasens ägare kikade försiktigt och med mycket lugna rörelser in genom den öppna bakdörren och fick se vakten sikta med automatgeväret på byltet i taket medan passkontrollören öppnade detsamma. Tullaren verkade upptagen med att noga kontrollera den förströelselitteratur vi lämnat på våra säten när vi utrymde.

Han hittade dock inga förbjudna böcker och de övriga ingen fripassagerare dold i kontrabasen. Det stora byltet i bussens tak hade dock utlöst en sådan aktivitet att vi blev flera timmar försenade till Bratislava och den scenföreställning som skulle betala vår middag.

Sjutton år senare sålde jag min Budapest-fiol billigt eftersom jag tyckte att jag behövde pengarna bättre. Jag vet var den finns, och köper kanske tillbaka den en vacker dag, för ibland behövs en reservfiol. Kontrabasen då? Tja, ett halvår efter hemkomsten fick jag höra att den i varje fall gick att spela på. Den lät dock lite dämpad. Det skulle jag också vara om någon siktat på mig med ett skarpladdat automatgevär.

När vi efter två dygn åkte ut ur Tjeckoslovakien rörde ingen gränsvakt en min. Jag har alltid undrat varför man var orolig över att någon olovandes skulle vilja åka in från ett annat östland. Det hade väl varit mer motiverat att kontrollera paketet vid passagen ut till väst?

Ode till en öppen spis

(Skanderas så klart med högtidlig stämma.
Uppläsaren bör öva i förväg, hemma.)


Mitt i föreningens torp står den svartnade munnen.
Flammande eldtungor brukar där värma till dansen.
Nu var det städdag. En frivillig skulle få chansen
att tvätta bort sotet. Det föll uppå spelmannens lott.
Så talte vår husfar och strax var vår spelman försvunnen.
Med såpan han angripit kransen och askan med spade.
All bråte var bortslängd. Vår husfar såg nöjd ut och sade
han arbetet skådat och funnit att det utförts gott.


En insats ska in, gamla järnrören nu får slå följe
med allt annat skräp, och jag hoppas montören ej felar.
För spelmännen sitter med ryggen mot elden och spelar.
Jag vill gärna avlägsna färgen och kalka. Ack, men
det är andras uppgift att bortskrapa spiskåpans hölje.
Det jobb som har utförts har gått ganska snabbt i mitt sinne.
Med haltande versmått jag fyllde den tid jag var inne
och städade spisen så att den kan eldas igen.

Nu vet jag vad en spelman är

Vi sitter och pratar skit vid kaffebordet, Pite och jag. När mötet är slut och folk bryter upp, då kommer de verkligt goda ideerna. Och de knäppa.

- Man skulle egentligen ha ett dataprogram som fixar det där, säger Pite.

Han är IT-konsult till yrket, så jag har överseende med hans yttrande.

- Det skulle kunna funka ungefär som ljudböcker, fortsätter han. Ta en inspelning av en låt som passar till en uppställningsdans. Och så gör man en indexering som får peka respektive tur mot olika sekvenser av takter. Sen har man ett användargränssnitt, talstyrt så klart.

- Då kan dansledaren ha en trådlös mikrofon och säga ”dambyte” eller ”figuré”, och så spelar datorn upp rätt repris rätt antal gånger. Man kan till och med fixa så att man får ett litet förspel, säger han med något drömmande i blicken.

Jag påpekar för Pite att i Gröna bokens musikdel står det faktiskt så här i vänstermarginalen:

Stor ring (1-4, 1-4)
Skäl, prem. (5-8)
Skäl, sek. (5-8)
Figuré, prem. (9-12, 9-12, 13-16, 13-16)
...o.s.v.

Siffrorna syftar på taktnummer. Så när dansledaren säger ”stöt” eller något annat käckt så kollar man blixtsnabbt in vad det står i marginalen och hittar rätt ställe i noterna.

Att på ett röststyrt kommando spela rätt del av en låt rätt antal gånger, det låter som en beskrivning av en spelman i ett folkdanslag.

Vi spelmän är alltså sofistikerade dataprogram! Men jag tror i ärlighetens namn inte att vi behöver vara så oroliga över att bli ersatta. Till och med de gamla stenkakorna från Ungdomsringen (förlåt, Folkdansringen heter det idag) med turindelade spår skulle nog fungera bättre.

När jag smågarvande går ut hör jag Pites närmast lyriska röst bakom mig.

- Alltså, tekniken finns ju! Det är bara att göra´t!

Ny teknik saboterar gammal musik

Genom min bärbara dator och fina nya mobila bredbandsabonnemang kollar jag e-posten. Där är det, ett mail från Masen: "Kan du fixa en inspelning, jag kan inte tolka rytmen i noterna". Jag har mailat ut noter till en uppvisning på kvällen, en där jag själv inte kan vara med.

Jag nödgas svara honom: "Ute på resa utan såväl fiol som mikrofon, men du kan nog med förtröstan luta dig mot de andra".

Ännu senare kommer det ett mobilsamtal från Majjen: Har jag Masens nya mobilnummer? De andra står där och ska åka till uppvisningen men han saknas. Javisst, jag har fått det i ett mail två dagar tidigare, ber att få återkomma om en minut.

Jag har precis stannat till på en vägkrog för kvällsmat och faktiskt tagit med mig datorn in, till och med slagit på den. Det borde vara en enkel match. På med modemet, det finns signal. Starta webb-läsaren, logga in på mailsidan...

Där tar det stopp. Så här ute i skogen är bredbandet ungefär lika smalt som en sytråd. Det tar en kvart att ladda ner inkorgen och ytterligare tio minuter för det specifika mailet. Till sist kan jag få iväg ett SMS till Majjen. Svaret kommer omgående: "Vi fick tag på honom på annat sätt, tack i alla fall."

Vi är för teknikberoende, tänker jag. Tacka vet jag förr! Före ljudförvrängande mp3-filer, datorer som hänger sig, cd-spelare som hakar sig, mobiltelefoner utan täckning, skannrar utan pdf-A, och eländigt mobilt bredband.

Jag minns med vemod den tiden då det kunde dimpa ned hemkörda kassettband med posten. År 1981 köpte jag mig en liten kassettbandspelare, mono, med inbyggd mikrofon - ett teknikens under på den tiden. Den åkte med på alla stämmor, fast den var rätt tung, och skulle nog fungera än idag. Men då finns det så vitt jag vet inte någon kassettbandspelare som kan anslutas till datorn, själv urskilja en låt av många i bruset hos en lång liveinspelning, och skicka den med e-posten.

Nu har jag i alla fall lagt in Masens mobilnummer i min egen mobiltelefon.

En dag att minnas

Igår hade vi turneträning hela dagen. Folkdansföreningar måste ju snåla, så en av medlemmarna hade bokat en gratislokal i sin bostadsrättsförening.

Där stod vi och spelade, Saxan, Majjen, Blåsarn och jag, medan dansarna skuttade runt på ett fint stenhårt cementgolv. Jag väntade bara på att någon skulle fastna och dra sitt knä ur led. Jag väntade förgäves. Folkdansare är vana vid att ta sig runt på alla möjliga och omöjliga underlag till och med i tävlingssammanghang. (Vilken arrangör av moderndanstävlingar skulle ens komma på tanken att låta deltagarna dansa på asfalt, kullersten, stubbåker eller gräsmatta? Och vilka deltagare skulle acceptera det?)

Nåja, nu gick det bra, även om konsten på väggarna var i farozonen när dansarna började slå volter i Klarälvsdalspolskan.

Saxan hade haft huset fullt med folk dagen före. Hon hade nämligen tidigarelagt firandet av sin födelsedag för att kunna vara med och spela på den här träningen.

- Jag kommer att minnas resten av mitt liv vad jag gjorde på min 30-årsdag, sade hon. Att jag var här i stan och åt pizza på en grekisk restaurang och spelade i en källare med er.

Sämre minnen kan man väl ha, tycker jag.

Fusklistan

De här valserna hann jag spela från min lista ikväll. De passade bra till den enstegsvals som lärdes ut.

En vals från Östergötland som jag inte just nu kommer ihåg vad den heter
En annan vals från Närke som jag inte heller kommer ihåg namnet på
Spelmansvals från Asker, Närke
Björnvalsen efter Prästfalls-Kalle, Ljusnarsberg, Västmanland
Gammal vals från Orsa efter Bleckå, Dalarna
Vals från Delsbo efter Grubb Anders, Hälsingland
Sensommarvals av Ivar Hultqvist, Norrköping, Östergötland
Vals efter Rapp-Kalle, Rasbo, Uppland
Glanshammarsvalsen efter Erik Blixt, Närke
A-dursvalsen efter Hultkläppen, Hälsingland
Orevalsen av J A Dahlberg, Dalarna
Vals efter Vilhelm Hedlund, Enviken; efter Edvard Söderlund, Dalarna
Sångarns vals, Östergötland
Vals (47:an) efter Carl Viktor Rulin, Lerbäck, Närke
Skånevalsen efter Per Munkberg

I morgon ska jag dra en vals...

... och inte bara en, utan ungefär 30 stycken. Det är teknikträning med Emigranten, och hon har meddelat att det blir vals hela kvällen.

Så bra! Jag har, liksom de flesta folkmusiker, gott om valser i min repertoar, och det gällde även gångna tiders spelmän. Ta en titt i Svenska låtar, så får du se.

Vals var sannolikt den överlägset populäraste dansen i Sverige under 1800-talet. Henry Sjöberg brukade säga att valsen är den svåraste dansen att lära ut, för alla tror att de redan kan den: "Alla har dansat vals med mamma hemma i köket."

Valsen påverkade annan pardans också, exempelvis polskorna, så att vi började dansa runt i rummet i valsbana i stället för på en liten fläck. Det gör vi fortfarande. Brudvals dansas ännu regelmässigt på bröllop. Och om dansbandet någon gång bryter flödet av bugg- och styrdansvänliga låtar för en gammaldans, så gissa vilken sort det blir.

När historielösa nationalromantiker tycker att vi ska dansa polska för hela slanten, så borde vi träna mer på vals i stället...

Som i morgon.

Andra andningen

Hört i går:

Kl. 18.15 Vi måste nog stämma lite bättre.
Kl. 18.30 Kan vi ta den igen, långsamt den här gången.
Kl. 19.10 Hur var det, hade vi ställt in den där spelövningen på Annandag Påsk? Dumt.
Kl. 19.30 Vem ska sitta i mitten? Hör vi varandra om vi sitter så här?
Kl. 19.34 Vi måste nog stämma lite bättre.
Kl. 19.55 Ni dansar ungefär som vi spelar, så det så.
Kl. 20.00 Lite snabbare, tack.
Kl. 20.30 Vi behöver definitivt träffas någon mer gång och öva själva ordentligt.
Kl. 20.45 Är det ingen som spelar andrastämman?
Kl. 20.50 Mitt fel! Jag började på fel låt, förlåt.
Kl. 21.00 Se till att vi håller rätt tempo från början, och inte sackar, så blir det nog bra.
Kl. 21.25 Bra! Nu börjar det låta som det ska.
Kl. 21.30 Va, ska vi sluta nu, när vi precis har kommit in i andra andningen!

Att fuska i dialekter

Dagens folkdanslag har ofta danser från hela landet på sin repertoar. Det ställer till det för oss spelmän. För hur man än vänder sig, så har korven två ändar. En autentiskt framförd musik kan vara avgörande för hur dansarna rör sig.

När man som jag har ambitionen att vara en allround-spelman, lär man sig vissa knep. Att till fullo behärska många andra dialekter än den man själv har i tradition är i princip omöjligt. Därför tar jag fasta på typiska saker som påverkar metriken: ojämnhet, betoningar, när stråken ska gå uppåt eller nedåt, om stråktrycket ska vara jämnt eller varierande under ett taktslag, m.m.

Det är inte direkt fusk. Resultatet blir en hyfsad härmning av ursprunget, men en infödd avslöjar mig så klart.

I går tränade laget danser från Föllinge. Jag lärde mig en gång om Jämtland, med alla dessa triolpolskor, att dela stråkdragen i triolerna så att det blir ned på den första tonen och upp med bindning på de två andra: 1+2. Kör på så, och det låter typiskt Jämtland. Men så kommer då Norskleitjen ("Norskleken") ...

Det här låter norskt, tänker jag framför stereon hemma, och jobbar mig igenom några melodier utan att få fason på dem. Norsk polskemusik från Jämtland. Som den historieintresserade vet, saknar tanken inte sina poänger. Det är motigt att få till det, jag känner mig ungefär som en av Armfeldts karoliner i snöstormen.

Jag kastar en blick på noterna till en av låtarna som rekommenderas - och plötsligt får jag en aha-upplevelse. Här står jag och spelar jämtländskt, 1+2, men stråkdragen över triolerna ska ju vara bundna, inte delade. 3.!

Nu låter det mycket bättre, och under kvällen smyger jag t.o.m. in någon riktig pols från norska sidan av gränsen. Dansarna hör så klart ingen skillnad, och Blåsarn är inte här och kan avslöja mig. Riddarn är här, men han är bara halvjämte och har bott här i stan i hela sitt liv. Så kvällens fusk är riskfritt.

Träningsvärk

I går kväll hade jag ont i min vänsterhand, på ett specifikt ställe: mellanhanden i bredd med ringfingret. Där får man ont om man spelar länge, otränad, i första läget, och det är musik som innehåller många av tonerna a och b/h på kvinten, samtidigt som f och g inte är höjda.

Kvinten är ett annat ord för e-strängen, den högsta på fiolen.

Otränad är jag inte just nu, men jag spelade mazurkor och värmlandspolskor (Klarälvsdalen) i två timmar med bara en kort rast i mitten. Det kanske var tonarterna som satte sina spår, vad vet jag, men jag fick en kommentar av dansledaren efteråt:

- Du spelar väldigt intensivt. Jag är tacksam för det, du ger mycket rörelseenergi till oss. Det måste vara jobbbigt, vi kanske skulle ha lagt in ett par korta pauser för din skull.

Jag skyndade mig att bedyra att det inte är nödvändigt, två timmars spelpass i sådana här sammanhang är helt OK. Men för mig själv måste jag erkänna att det tydligen är så, att tvånget att solo hålla ett snabbt och jämt tempo till danser av den här typen under så lång tid är energikrävande. Jag hade inte själv upplevt mitt spel som överdrivet intensivt.

När jag vid nitton års ålder började spela folkmusik efter att tidigare ha varit en vanlig klassiskt drillad musikskoleunge, hade jag haft fiolen liggande på hyllan i ett år efter en flytt. När jag tog upp spelandet igen hade jag svårt att slappna av, vilket är nödvändigt för att man ska kunna få en hyfsad teknik - jag spände mig som sjutton i axlar och armar, och fiolen satt i ett stenårt grepp i min vänstra hand.

Egentligen ska vänsterhanden vara helt fri och kunna förflytta sig längs med fiolhalsen. Det enda sätt jag kunde uppnå detta på, var att fortsätta spela utan rast tills jag fick kramp i handen - då blev jag tvingad att slapppna av. Det var en besk medicin.

Den träningsvärken var i alla fall värre än gårdagens.

Fredagkvällsnöje

Jag går direkt från jobbet hem till Masen. Dags för spelövning. Majjen är här, Blåsarn har anmält förhinder, men Saxan har tillkommit, på fiol, så nu är vi inte längre fyra små spelmän utan fyra små spelmän och en dito spelkvinna. (Försök skriva en dikt på det versmåttet...)

I sin bok Galen i musik skriver Oscar Hedlund att det är skillnad på musiker och musikanter. En musiker ser musiken främst som sitt levebröd och sneglar ständigt på klockan. En musikant älskar sin och andras musikutövning och struntar i om den sker på betald arbetstid eller fritid. En musikant jammar med sina kompisar till sent på kvällen, helst på ställen där man inte stör grannarna.

Folkmusiksvängen - denna svenska undergroundrörelse - består av musikanter. Amatörer med proffsattityd. Vilken annan kategori av människor skulle komma på idén att träffas och träna på en fredagskväll? Och dessutom resa flera mil för att göra det?

Direkt efter en jobbig arbetsvecka borde det låta apa. Det gör det inte, kan jag säga. Upp med fiolerna och stäm. Redan vid de första tonerna kommer en sinnesstämning över mig där jag är koncentrerad och avslappnad på samma gång. Tid, men inte nödvändigtvis rum, försvinner i ett töcken.

Samspel handlar om lyhördhet och lekfullhet. Vi är väldigt lyhörda. Improviserade andrastämmor börjar höras genom bruset. Det är ett gott tecken. Eftersom jag under årens lopp spelat så mycket ensam på golvet är jag inkörd på melodier och behöver verkligen träna på stämföring - här törs jag det, för de andra är nu rätt säkra på låtarna.

Allt eftersom kvällen går blir vi mer uppvärmda, de virtuosa inslagen ökar, och tempot också. En sammankomst som har börjat med syfte att öva turnéprogrammet sväller ut till en slags spelstuga, en icke-verbal kommunikation där musicerandet i sig "bondar", som säger på nusvenska.

Efter drygt tre timmar (med fikapaus - tack för den jättegoda pajen!) avrundar vi med att spela de tre Eklundapolskorna efter Viksta-Lasse i en närmast halsbrytande fart. När jag med trasigt lyse cyklar hem i mörkret och snöfallet känner jag sinnesfrid. En bättre avslutning på en arbetsvecka får man leta efter.

Ett nödvändigt ont?

När vi började turnéträningen i februari ställde jag den oundvikliga frågan till kollegorna: Hur är det grabbar, är ni notläsare eller gehörsspelmän?

Blåsarn och Masen replikerade genast att de inte läste noter, utan det var lyssna och härma som gällde. Majjen å sin sida svarade att han gärna spelade på gehör, men att han "kunde titta på" noter om jag hade.

Sedan dess har jag allt eftersom låtarna bestämts skickat ut både noter och ljudfiler i förekommande fall att lära sig nytt till. Och det blir en hel del nytt att lära sig - scenprogrammet rymmer såväl sånglekar, schottis- och polskevarianter som engelska, kadrilj och en snurrebock från Järvsö. Och stämmor måste vi ju också ha till allt.

I torsdags hade vi spelövning en stund och gick sedan till dansövningen. Bland mycket annat polskor från Idre, Bingsjö, Boda, Klarälvsdalen, Vikbolandet, Finnskogspols, Bondpolska...
Framemot halvtio-tiden säger Masen i lätt ton:
- Kan du skicka mig noter på allt. Så att jag spelar rätt.

I Norrbotten var man en klen spelman om man var tvungen att upprepa en kadriljmelodi. Nej, man skulle byta låt till varje tur. Jag tror att det var vetskapen om att han ovanpå allt annat måste lära sig tre nya melodier till Kadrilj från Sörbyn som knäckte Masen. Ibland är noter ett nödvändigt ont.

Now you see him, no you don´t

- Det är du som spelar på vår danskurs va? Visst är det du!

Jag är avslöjad, tänker jag och vänder mig om där jag står i kaffekön på jobbet. Framför mig ser jag Pillran, en av deltagarna i fortsättningskursen. Det visar sig att Pillran jobbar två dagar i veckan vid en annan avdelning på mitt arbete. Vi har inte stött på varandra tidigare. Efter att vi berättat för varandra vad vi sysslar med på arbetstid, drar hon iväg med mig till närmaste fikabord och berättar för sina arbetskamrater vad jag gör på fritiden.

Sånt här händer ibland, men också raka motsatsen: att bekanta inte känner igen varandra utanför den situation som dansövningen utgör. En gång på en föreningsfest presenterade jag mig för min bordsgranne och det visade sig att han hade varit medlem ett bra tag.

Det mest komiska jag varit med om i det avseendet var när vi för några år sedan höststädade föreningens torp och en av föreningsfunktionärerna frågade mig om jag var ny medlem. Jag svarade lite svävande att jag varit med ett tag. De som stod runt omkring oss spetsade öronen, men eftersom jag tyckte att situationen riskerade att bli väl pinsam för den andre om jag talade om vem jag var, så avrundade jag lite diffust. Så här långt efteråt så får jag väl säga att jag tyckte det var rätt skönt att inte alla kände apan.

Besserwissrarnas slagfält

Det finns många åsikter om hur folkmusik ska låta - hur man ska spela på "riktigt" sätt är ständigt föremål för synpunkter. Faktum är att folkmusiksvängen är full av besserwissrar (ja, jag vet att jag befinner mig i gott sällskap). Allra värst blir det när det gäller polskemusiken. Att försöka beskriva en viss polskemusik eller sätta fingret på vad om är utmärkande för den är att röra sig på minerad mark, eller åtminstone att be om att få på käften.

Jag tänkte på det härom kvällen när fortsättningskursen lärde sig Finnskogspols och jag som vanligt blev ombedd att säga något om musiken. Om man kollar in hur andra beskriver den västsvenska polskemusiken längs med norska gränsen blir man lätt förvirrad. Man pratar i termer av 3/2+2/2 eller 5-takt eller assymetrisk musik. Någon uttalar sig tvärsäkert att förhållandet mellan taktdelarnas längd är 1,7:1,5:1. Lyssnar jag på olika inspelningar och uppmärksammar hur jag själv spelar kan jag bara konstatera att det faktiskt låter lite olika från låt till låt.

Till sist kan jag bara säga med säkerhet att den tredje taktdelen är mycket kortare än de första två. Då yttrar en av deltagarna: "Om man ska notera det där som du spelade nyss så ska man skriva punkterad 8-del + punkterad 8-del + 8-del." Lägger man ihop det blir det 4/8-takt. Ytterligare ett intressant sätt att beskriva det hela på. Där fick jag på käften.

Tilläggas bör att nämnda kursdeltagaren är en mycket trevlig person utan några messersmitt-fasoner. Tänk dig då käre läsare, hur det skulle ha låtit i ett rum fullt med spelmän som alltid har rätt... Så långt om just Finnskogspols.

Något som besserwissrarna oftast inte har fattat är att traditionen i sig kan utgöra en bas för varianter och utveckling med ett personligt tilltal. I stället tar man traditionen som skäl för en konservering av något som vi egentligen inte vet hur mycket det har förändrats före spelmansrörelsens uppkomst på 1920-talet.

Själv har jag ett rätt avspänt synsätt på hur låtar ska spelas, i alla fall när det gäller exakt vilka toner man ska ta och hur slutfallen ska låta. För mig som dansspelman är det viktigare att hitta ett spel som stöder dansarnas rörelser genom att sända ut en metrisk struktur som passar just den dansen - mer om det en annan gång.

När någon annan spelman kommer fram till mig och säger: - Du spelar fel! så tittar jag honom (för det är alltid en han) i ögonen och svarar något i stil med att "Det gör jag inte alls. Den här varianten är efter Klas Enoksson i Österflärkhyttan, och han spelade precis så." Tonfallet måste klargöra för min motståndare att jag är en auktoritet på Österflärkhyttans traditioner, vilket han minsann inte är. Den ronden brukar jag vinna.

Skämt åsido. För många år sedan hörde jag Owe Ronström säga ungefär så här: Traditionen sätter ramarna, men man får faktiskt måla tavlan själv.

Och inom en tavelram som klart avgränsar tavlan från väggen den hänger på, så kan mina motiv vara allt från abstrakt minimalistiska till blommande naturalistiskt överdåd.

Världens vackraste polska...

...kan Blåsarn. Eftersom turnéprogrammet innehåller en hel del som Blåsarn, Majjen och Masen måste lära sig, har jag som musikansvarig deklarerat att till de vanliga pardanserna spelar vi melodier som de redan kan.

Problemet är att ibland kan låtar som alla spelat i flera år kännas tråkigt istället för tryggt. Och nu måste vi snart bestämma oss för vilken Bodapolska som ska låta från scenen. Vi provar allt möjligt. Jässboda. Maka ä du Brita. Ungdomssynden.

Sedan tar Blåsarn ett djupt andetag och ut kommer en av de vackraste polskemelodier vi hört på länge. Ingen av oss andra kan den, men den är inte omöjlig att lära sig. Vi hänger på lite diskret.

Melodin böljar fram och tillbaka med raffinerade frasupprepningar och intrikata metriska förskjutningar, allt till Blåsarns utmärkta frasering som liksom rullar över taktdelarna så att det nästan är baktakt. Fantastiskt, tänker jag. Den här måste det bli! Vi andra får lära oss. Tur att Majjen spelar in i kväll.

När vi slutat kommer dråpslaget. - Den där polskan är jättevacker, säger Instruktörskan lite tvekande. Men den är väldigt svår att dansa till.

Att döma av hennes tonfall ska man tolka ordet svår som omöjlig. Jag protesterar vagt och säger att den kommer att fungera bra om vi andra också lär oss den ordentligt.

Attans också. Tänk om dansarna framhärdar i att låten inte går att dansa till! Vi kanske kan smyga in den i mitten av scenprogrammet där vi ska ha en konsertdel...

Skulle det vara så, är vi tillbaka på ruta ett igen. Vilken Bodalåt ska vi ta?

En spelmans hjärnkapacitet

Knappt tre takter in i andra reprisen tappar jag helt plötsligt bort mig. Muskelminnet vill liksom inte att fingrarna ska hitta rätt, och detta i en låt som jag spelat hundratals gånger. Stråken fortsätter att löpa och producerar några kvackiga toner innan jag kommer rätt i nästa fras.

Majjen som sitter bredvid mig får en lätt flackande blick - hjärnsläpp har en tendens att sprida sig epidemiskt. Jag fixar det på reprisomtagningen, tänker jag. Men inte heller. På precis samma ställe är minnet ett stort svart hål under två takter. Samma fenomen upprepar sig även nästa omgång. Och nästa.

Men det går ändå att dansa till tonerna. En av de saker jag tidigt fick klart för mig i den här branchen är att det är en dödssynd att tystna mitt under dansen - oavsett om du just idag spelar som en kratta så måste du hålla tempot och ta dig i mål på något sätt: Improvisera, gå över till en annan låt, spela fyra takter på en lös sträng medan du funderar över en lösning. Vad som helst utom att avbryta.

Ibland får jag frågan hur många låtar jag kan. Jag vet inte, för jag har aldrig räknat ordentligt. En uppgift som man ibland hör (och som jag tror härrör från någon gammal tidningsintervju med Jonny Soling) är att en spelman som håller på mycket och spelar till dans har ungefär 2000 låtar i huvudet. Jag föreställer mig att man behärskar ungefär hälften av dem så pass bra att man kan hänga med hjälpligt om någon annan spelar dem, och hälften kan man ställa sig upp och dra själv, kanske efter att ha brottats med minnet en stund. De riktigt stora spelmännen kanske har dubbelt så många låtar i minnet.

Förutom att uppgiften ska tas med en nypa salt ska man också vara medveten om att siffrorna är ett nutidsfenomen - förutom att lära låtar av varandra hör vi på skiva och radio, och vi lär oss från noter. Vi spelar också låtar från ett stort geografiskt område, kanske hela landet. Vi får tänka oss att byspelmannen i det gamla bondesamhället höll levande en repertoar på kanske 100-150 melodier. Till en logdans på fyra timmar går det åt ett hundratal melodier om man inte vill upprepa sig.

Om nu minnet fungerar så att vi under livet fyller på nytt och glömmer sådant som vi tidigare lärt oss, så undrar jag om satsen är reversibel: Om jag anstränger mig att glömma den nya låten jag lärde mig härom dagen, kommer jag då att lättare kunna plocka fram de två takter som försvann nu?

Maka ä du Brita är en snygg bodapolska, även om man är tvungen att slänga in två takter på en lös sträng. Hur sjutton går melodin egentligen?

Åttaman engel - alltid lika kul

Jag upphör aldrig att förvånas över att folkdansare blir så förtjusta i Åttaman engel. I går lärde sig fortsättningskursen den under glatt humör.

Det klarade de av bra, och tempot blev ganska högt, men - förstås - inte lika fort som i Österbotten. Under flera år spelade jag varje pingsthelg åt ett gäng Göteborgare som alltid fick för sig att de skulle slå hastighetsrekordet. Jag vill minnas att vi klockade hela dansen runt 1 min 50 sek. Dit har min nuvarande förening en bit kvar. Finlandssvenskarna skulle nog förresten flina åt ett sånt mesigt tempo.

Det är inte bara tempot som kan vara kul med den dansen - det gäller att hålla reda på väderstrecken. En gång i ett köpcenter, där det inte fanns någon självklar front och publiken stod runt omkring oss, började samtliga par med sidstegen. Alla höll masken, även jag.

Det var ändå tur i oturen. Om de hade tänkt fel åt andra hållet, och alla gått in i mitten, skulle de ha fått än värre problem. Det skulle ha varit intressant att se hur de hade löst det...

Hommage a Agatha Christie

...med anledning av sistlidna torsdag:

Tio små spelmän med instrument så dyra.
Sex bildade ensemble, sen var de bara fyra

Fyra små spelmän spelte till turné.
En fick telefonsamtal, sen var de bara tre.

Tre små spelmän drog en schottis rar.
En drog iväg till tentan, sen var en duo kvar.

Två små spelmän tyckte det var trist
att en av dem blev andfådd, den andra solokvist.

En trött spelman längtar till sin säng
och hoppas att de nån gång kan spela ett helt gäng!

Ute i god tid

Får telefon från en av de nya dansledarna. Hon undrar om det är tillåtet att skaffa en egen spelman till hennes instruktion. Hon har en bekant på lut som är intresserad. Visst, säger jag. Det är bara bra om vi engagerar många olika spelmän, det breddar kontaktytorna för föreningen. Den dagen det är fråga om hade jag ändå svårt med barnvakt.

- Om det nu ändå skulle bli du som spelar, räcker det om du får veta i början av nästa vecka vad det ska bli?

Jag motstår frestelsen att driva med henne, och säger i stället sanningsenligt att det räcker gott och väl. En dansledare som vill behandla spelmännen som folk ska man inte skrämma bort.

Jag minns mina lärospån i en annan stad vid 80-talets början. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av att spela folkmusik, även om min far var gammal folkdansinstruktör, och här hade jag lovat att prova på - laget var utan spelman sedan några månader. Det var Gröna Bokens repertoar och några andra klassiker som gällde. Dansledaren, en mycket trevlig person, brukade bestämma sig ungefär en halv minut innan dansen skulle instrueras. Med andan i halsen tog jag a vista sådana saker som Daldansen, Landskronakadrilj, Åtta man engel , Ränningen och Östgötapolska (med lägeväxling). Sedan gick jag hem och övade på dem till veckan därpå, men då var det givetvis något annat, nytt, som skulle spelas.

Jag blev snabbt luttrad och därmed lämpad att spela på helgkurser och liknande där ett otal gästinstruktörer ständigt kom med omöjliga önskemål i sista stund. I ett sådant sammanhang träffade jag framlidne Arne-Bertil Bjunge, närmast legendarisk folkdansledare i Stockholm med ett hjärta lika stort som hans stubin var kort. Arne-Bertil körde samma stil som i min hemförening, tjugo sekunders förvarning, men han tog det hela till en helt ny nivå genom att slänga fram noter på saker som man inte hade en aning om vad det var - exempelvis finsk pas de quattre i 6/8-takt - gärna i arrangemang för blåsorkester. Han kunde inte läsa noter, men hade ett obetingat förtroende för oss spelmän. Vi var halvproffs och kunde fixa allt, tyckte han. Vi återgäldade det och lyfte oss själva i håret.

Jag hade nöjet att spela till hans instruktion då och då under flera år. Det var en rolig utmaning som jag alltid såg fram emot. Tack, Arne-Bertil, var du än är!

Jag överlevde mina läroår, och trettio år senare går jag fortfarande till spelningar och provar om det här kanske kan vara nåt för mig. Och är tacksam mot alla dansledare som ger spelmännen en chans att förbereda sig.

En fråga om arbetsmiljö

Turnéträning igår. Nu var vi samlade hela gänget: Gnidarn, Blåsarn, Majjen och Masen. Och nästan alla dansarna som ska med.

Lokalen var inte den bästa: i sista stund blev vi utkastade från den lokal vi skulle ha - dubbelbokning kallas det visst - och hänvisade till källaren hos en av oss. Tur att vi inte var flera.

Golvet var kallt. Sådant går väl an för dansarna som rör sig och har skor på fötterna. Vi andra som intet ont anande lämnat inneskorna hemma darrade om benen. Hur tror ni det går att spela ett instrument om man darrar? Vibrato är inte direkt det folkliga idiomet...

Majjen och Masen hittade en elegant lösning. I ett hörn i källaren stod en gammal madrass lutad mot väggen. Ned med den på golvet! Sedan stod vi på madrassen och spelade - en utmärkt kombination av stötdämpare och värmedyna.

Madrassen var inte det mest konstiga underlag jag haft i spelsammanhang. Vid ett tillfälle i Drammen så... Nej, förresten. Det tar jag en annan gång.

Hela Sverige är väl ett traditionsområde?

Ordinarie onsdsdagsövning, tema fläckpolskor står det i terminsprogrammet. Vikbolandet och Skepplanda! säger Justitia som ska instruera tillsammans med Stilarn. Och så vill hon slippa Pehr Hörbergs julpolska, för den är ju omöjlig att dansa till, fortsätter hon.

Jaha. Vikbolandet har man ju spelat i alla år - polska från Gusum och de andra melodierna som jag använt börjar kanske kännas lite uttjatade. Dags för förnyelse alltså. Jag går till alla allroundspelmäns räddning, Svenska låtar. Det finns tre spelmän från Norrköping representerade, det verkar vara det närmaste jag kommer geografiskt. Men titta, i stort sett alla låtar som vi brukar spela till Vikbolandet står ju med här! Bra, då vet jag att den här gubbens repertoar passar. Där är en bra låt, nr 306. D-dur också, alla fiolspelmäns favorittonart. Jädrans vad snygg den var, den tar vi.

Vänta lite. Den här låten hade gubben ifrån en spelman i Västervik. Det är en bra bit mellanVästervik och Vikbolandet, det måste jag erkänna. En liten stunds krampaktig ångest, och sedan bestämmer jag mig för att inte ha dåligt samvete. Låten har ju uppenbarligen spelats i östra Östergötland, och den passar bra till dansen. Den här polsketypen, jämna rätt raska 16-delspolskor, är för övrigt allmänt förekommande i södra Sverige. Skulle man inte rentav kunna hävda att det är svensk allmän tradition?

Vad jag hittade för ny låt till Skepplanda törs jag väl knappt tala om. Men jag höll mig i Västergötland i alla fall.

När tisdagsmorgon glimmar jag vill på stallet slå

Jag slinker ned och spelar till fortsättningskursen på måndagskvällen. Sjutton vad fiolen låter illa - tunt och eländigt ljud. Det har varit så i några veckor nu, och påverkar givetvis mitt spel. Även om jag spelar rent är jag inte särskilt inspirerad.

Plötsligt ser jag en sak: Stallet står för långt fram! Det måste ha rubbats, kanske i samband med strängbyte. Men man kan ju inte lossa strängarna och flytta stallet mitt under en spelning! Otåligt väntar jag på att kvällen ska ta slut så att jag får fixa till detta. Kursdeltagarna måste ha undrat över mitt barska ansiktsuttryck...

Två gånger under alla år har jag råkat ut för ett spräckt stall. Den ena var på 80-talet när jag skulle byta tåg i Hallsberg och föll handlöst från vagnens trappsteg ned på perrongen med fiollådan under mig. Jag hade inte orkat lyfta på fötterna, för jag hade själv dansat lite på den kurs jag spelat åt och hade träningsvärk. Av detta lär man sig att man ska bli vid sin läst.

Det tog den klantiga fiolmakaren i Örebro flera försök att skära nytt stall innan jag var nöjd. Det minst misslyckade av hans försök blev sedan ett reservstall som jag alltid har liggande i fiollådan. Det visade sig vara bra att ha den andra gången mitt stall sprack för sex år sedan. Vad som hände då har jag fortfarande ingen aning om, för stallet var kaffeved när jag öppnade lådan.

Hur gick det då i går? Jo, så snart kursen är slut lossar jag på strängarna och flyttar stallet tre millimeter närmare stränghållaren. Fantastiskt vilken skillnad! Så nu får jag tillbringa några dar med att stämma. Igen.

Ibland blir det manfall

Influensan står härliga till. I alla fall här hemma hos mig. Igår när vi skulle ha turnéträning var det bara Majjen som kunde komma och spela. En av fyra! Mellan hulkningarna skickade jag ett nödmail till Instruktörskan att de skulle ta med CD-spelare för säkerhets skull. Vi spelmän har inte gått igenom programmet ännu, det är lite improvisation så här i början när en föreställning kommer till.

Jo då , det hade gått bra. Dansarna hade övat bondpolska och bodapolska till CD och Majjen hade spelat till engelska för tre par, tyska polskan och mellparing, lät Instruktörskan hälsa idag.

Det där är lite typiskt för dansare - de säger vad de dansar, inte vilken musiktyp det är. Jag berättar inte att det är schottis till både tyska polskan och mellparing - de kan gott få tro att det är svårare än vad det är.