Stortriolens magi

Jag stod och spelade Bodapolska hela kvällen. Det tar flera timmar för nybörjare att förstå och känna in sig på den något säregna dansrytm som blir följden av polskans metriska struktur - den tidiga tvåan. Hur tidig ska den vara egentligen?

- Vill du säga något om musiken? frågade dansledaren som vanligt när kvällen närmade sig slutet. Jag var lika slut som kvällen, och hade inte alls lust att veckla in mig i förenklade pedagogiska gullegullförklaringar. Jag bestämde mig för den tekniskt specialiserade fackmässiga vinkeln:

- Det här kanske är kontroveriellt, började jag, men jag säger det ändå. Bodapolskan bygger på en underliggande stortriol över de första två taktdelarna. Det gör att ettan blir väldigt kort. Och tvåan lång.

Mitt uttalande var framgångsrikt då alla blev tysta, ingen vågade fråga något av rädsla för att verka dum och jag hann med bussen hem.

Den där stortriolsteorin lärde jag mig av Ellika Frisell i mitten av 80-talet. Praktiskt gick det till så här:

1. Stampa takten på ett och tre. Klappa med vänsterhanden på vänster knä i samma rytm.
2. Behåll stamp och klapp. Klappa omväxlande med vänster och höger hand två stycken trioler på ettan och tvåan. (vänster-höger-vänster, höger-vänster-höger) Sedan landar vänsterhanden ned på trean, precis som förut. Upprepa oönskat antal gånger, alltid vänsterhanden ned på ettan och trean.
3. När du fått in den rytmen ordentligt, flytta högerhanden utanför knäet, så att du klappar i luften. (Fötterna stampar fortfarande på ett och tre.) Vänsterhanden klappar nu en assymetrisk rytm med fyra slag i takten - de tre första är en stortriol som ligger över ettan och tvåan, det fjärde slaget är på trean.
4. Uteslut vänsterhandens tredje nedslag. Du klappar nu Bodapolskans typiska grundrytm. Ett-tvåå-tre.

Frågor? Inga. Bra. Slut på lektionen.

PS. Att upptäcka stortriolen var en aha-upplevelse. Alla vi kursdeltagare älskade Ellika!

Som att viska i stormen

Jag har ett mycket ljudstarkt instrument, tro mig. Härom kvällen längtade jag ändå efter en starkare upplevelse, för att nu travestera en viss kaffereklam. I min ungdom spelade jag elförstärkt fiol i ett proggband. (Efter ett par år tröttnade vi på att släpa runt förstärkarna och började spela akustiskt, långt innan MTV tror att de uppfann unplugged. Nåja, det är en helt annan historia.)

Vi var på ett födelsedagskalas. Som vi vet händer det ibland att folkdanslag engageras för udda aktiviteter - här var det dansutlärning till ett par dussin glada kalasgäster. Fixarn gjorde sitt bästa för att lära dem schottis med varianter och annat där man bara behöver räkna till två eller tre. En,  två,  tre -  hopp!

Entusiastiskt svarade folkmassan: EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! och så vidare.

Där hade min solofiol inte en chans, i synnerhet som lokalen i sig var ganska stum. Jag borde nog köpa mig en elfiol. Och en rejäl förstärkare.