Klarälvdalen

- Vilken fin låt, vad heter den?

Inte sjutton vet jag vad den heter. Det flesta låtar vi spelmän gillar har inga namn, som jag skrivit tidigare. Nåja, här är i alla fall ett urval av de polskor jag spelade till Klarälvdalen härom kvällen. Alla är från Värmland, om än inte alla från just den delen. Men de går bra att dansa till.

Henrik Klings polska efter Bork Julius, Lekvattnet, SvL 23
Polska efter Kling, (som sannolikt lärt den av Lisme Per), SvL 22
Hävonnen efter Kling, SvL 14
Polska från Dalby efter Per Löf, Ekshärad, SvL 3
Nökterlåten, efter Adolf Lång, Dalby, Apelsinboken s. 73
Sparven lilla... efter Magnus Olsson, Arvika, Övergaard nr 264.
Killeri katt, publicerad av Wilhelm Bergeving år 1901 i ett häfte som heter Folk-låtar från Karlskoga Bergslag. Eftersom jag inte hittar det just nu vet jag inte på vilken sida.

Och några till. Så mycket kan jag avslöja om mig själv att min morfar var värmlänning, född nära norska gränsen. Lite sitter det väl i.

All vår början bliver svår

som bekant. Men det blir inte bättre år för år, snarare tvärtom. Sällan har väl en terminsstart varit så svår att pussla ihop som den här. Visserligen har vi nu en rätt god hög med spelmän att plocka ur till onsdagsövningarna, men man ska kanske inte räkna med att alla är så allround att man vågar lova spela en viss kväll utan att ha den blekaste aning om vad det kan bli för danser. Detta förklarade jag lite försynt för dansledarna vid planeringsmötet för två veckor sedan. Vi skiljdes ändå åt med många luckor i programmet.

Jag kan tänka mig reaktionen om jag ringer upp någon av de andra:

- Hej! Har du lust att spela den och den gången. Jag vet inte vilken dansledare det blir. Jag vet inte vad det blir för danser heller.

Tror du att de där luckorna har blivit ifyllda? Rätt gissat. Nu mailar jag ut den halvtomma listan till resten av gänget, så får vi se vilka som vågar köpa grisen i säcken!

Ett hundraårsjubileum

Vad spelmän må skapa är vanskligt och kort
det dör med en regnstorm på Skansen bort.

(Förlåt Tegnér, men jag kunde inte motstå frestelsen!)

När katten är borta...(I)

Eller, mer korrekt: När grannen har semester övar spelman utan sordin. Jag vet att grannarna under är bortresta, för det är jag som vattnar deras blommor. Och hos grannen vägg i vägg har under ett par dygn brandvarnaren signalerat att batteriet håller på att ta slut, så han är förmodligen också bortrest. Återstår bara familjen ovanpå, men deras småbarn för säkert så mycket liv, så mitt musicerande gör nog varken till eller från för dem.

Annars är ju det här med att bo i lägenhet och ha musikutövning som fritidsintresse inte alltid främjande för grannsämjan. Innan jag fick familj hade jag tid, ork och även lust att öva ett par timmar om dagen. När jag bar ut mina flyttlådor för att gå vidare till en större och modernare bostad kom den rara tanten i lägenheten bredvid och sade att hon skulle sakna mitt fiolspel. Något sent kom jag då underfund med att gamla hus inte bara innebär högt i tak, utan också ihopsjunken isolering i innerväggarna. Varje morgon hade jag ju tydligt hört en annan grannes kaffebryggare utan svårighet. Att jag själv inte störts av höga ljud berodde förmodligen på att resten av huset var fullt av gamla snälla pensionärer som inte gjorde något väsen av sig. Jag gick runt och bad alla om ursäkt, om det var så att jag hade stört under de där åren.

Då är det bättre nu. Ljudisoleringen i moderna hus är bra. Jag är också tacksam över att mina barn spelar piano och inte slagverk. Elklaviaturer kan man ju dra ned volymen på. Och själv har jag en bra övningssordin, en stor metallklump som väger en bit över ett hekto. Man sätter fast den på stallet och den dämpar så effektivt att jag faktiskt kan spela på nätterna utan att väcka de minsta. Sordinen kapar också de flesta övertonerna, så det låter ungefär som att sitta i en äggkartongklädd totalstum studio och spela på en strängad kaffeburk. Eller unplugged på en äkta elfiol.

Effekten av detta blir, som du kan räkna ut, att rörelseenergin från den ljudande strängen måste ta vägen någon annanstans än till fiolkroppen om stallet är stumt, nämligen - just det! - till strängens ändpunkter. Fiolen blir snabbt ostämd med andra ord.

Därför är det nu så skönt att släppa loss ohämmat på ett likaledes instrument. Ut genom min balkongdörr strömmar gånglåtar, polskor, valser, schottisar, mazurkor, polkor, tango, hambo...

Hoppas att jag stör grannarna på andra sidan gårn!

Midsommar avslöjar klyftorna

I år besökte jag en liten bruksort med ett välrenommerat midsommarfirande som lockar deltagare från när och fjärran. (Där fanns förresten goda förutsättningar för hurv-spaning). Vädret var strålande och ett tiotal spelmän ledde det stora bygdedansgillets intåg på området, majstången saxades upp till gånglåtstoner, och sedan lade spelmännen av! Danslekarna kring majstången ackompanjerades av en ensam dragspelare och när bygdedansarna hade uppvisning, fick de nöja sig med inspelad musik.

Här fanns en handfull av länets mer namnkunniga spelmän, och de som kan danserna fick klara sig utan deras hjälp. Detta på den dag då sveriges folkdansrörelse av tradition ska spänna musklerna och visa upp sig från sin bästa sida. Till spelmännens fördel får jag dock säga att de senare på kvällen spelade gammaldans på logen, så att folk hade ett alternativ till dansbandet på banan.

Klyftan mellan spelmansrörelsen och folkdansrörelsen kan knappast illustreras tydligare. Det är två skilda världar, och vi musikanter som rör oss mellan dem är inte så många. Hur blev det så här?

Min nuvarande förening har inga uppvisningar under midsommarhelgen. Annat var det på förra stället: Midsommarafton är den dag då man dansar ihop till årshyran för träningslokalen, som en av deltagarna brukade säga. Laget var regelmässigt ute på sju platser, tre servicehus och fyra offentliga firanden, från kl. 9 på morgonen till sena natta. Det var vansinnigt rolig! Alla ställen skulle dessutom bjuda på kaffe och jordgubbstårta, så framåt 17-tiden var man redo att göra vad som helst för lite riktig mat.

Alla folkdanslag i stan mobiliserades på midsommarafton. Man ville gärna tro att spelmännen skulle vara engagerade i lika hög grad. Jag vill minnas att jag var ensam ett år, men för det mesta var vi väl två tre stycken i alla fall. Vi slapp inspelad musik, och de största folkdansföreningarna hade det ännu litet bättre på musikfronten. Ändå så var det här under folkmusikvågens kulmen, när spelmansstämmorna svämmade över av deltagare. Redan på den tiden funerade jag över varför vi inte var fler som stod och gned på dansträningar och uppvisningar.

Allt efter som åren går framstår klyftan för mig som alltmer obegriplig. Det som folkdansarna bespottades och beskylldes för av folkmusikvågens nyfrälsta entusiaster - att syssla med "konstruerade" och "oäkta" danser kan knappast vara särskilt relevant längre. Gröna bokens repertoar lyser till stor del med sin frånvaro. Paradoxalt nog har man med detta också kastat ut barnet med badvattnet, för danserna där är faktiskt till största delen "riktiga" folkliga danser, mer om det en annan gång. I vilket fall, 70- och 80-talens folkmusikvåg tvingade dansföreningarna att bredda sin repertoar.

De som engagerade sig i folkmusiksvängen under den stora vågen kritiserade gärna folkdanslagen, men var måttligt intresserade att verka inomorganisatoriskt för en reformering. Folkdansföreningarna hade kanske inte heller alla gånger kunskap och resurser att fånga upp det enorma intresse för äldre lokala musik- och dansvarianter som sköljde över landet, och som ofta var arkaiserande på ett historielöst sätt.

I stället fick vi en alternativrörelse som slängde ut kadriljer och engelskor och betonade polskedansen, även i områden där ingen sådan fanns bevarad. Alternativkulturen byggde på kurser. Här drog folkdansföreningarna det korta strået, för kurskultur är att börja, prova på och lära sig någonting och sedan sluta. Ingen utom kursledaren behöver ta ansvar, deltagarna betalar avgiften och förväntas få allt serverat. Folkdans däremot är institutionaliserad, bygger på föreningsgemenskap, spritt ansvar, engagemang och långsiktig träning.

Ofta hör jag spelmän ursäkta sin osynlighet i folkdanskretsar med att "det är så tråkigt att alltid bli avbruten", och de menar naturligtvis träningssituationen. Ja visst kan det vara så om man inte har samma syn som instruktören, säger jag, men det slipper du ju om du spelar på en dans. På en stämma till exempel kan du välja precis vilka låtar du vill och får spela dem ända till slut.

Om det bara vore för motvilja mot dansarnas träning, så borde stämmorna svämma över av spelmän som vill spela till dansen. Och så tror jag inte att det är. Efter allspelet skingras man ut i buskspel. Jag har på senare år hört dansare säga sådant som att "spelmännen försvann efter första danslåten" och en danshusarrangör jag känner får ett bekymrat uttryck i ansiktet och menar att det blir allt svårare att få spelmän att teckna sig för ett pass efter att de inhyrda proffsen haft sin konsert och det är dags för dans.

Spelmansrörelsen lyckades ändå bättre med att rekrytera medlemmar under folkmusikvågen, och det berodde nog på mångfalden: Spelmansrörelsen har alltsedan sin tillkomst härbärgerat två delvis motstridiga idéströmningar: dels att man ska bevara det gamla (även om det skulle vara tråkigt och onjutbart) dels att spelmannen ska vara en estradör, som gärna ska imponera, briljera och stila sig (idag yttrar det sig som världsmusik och korsningar med rock- och popmusiken). Mellan de här två strömningarna verkar det finnas begränsad plats för folkmusiken som bruksmusik i egentlig mening.

Man skulle också kunna uttrycka det så här: Mellan de båda strömningarna finns alla spelmansförbundsmedlemmar som bara spelar för att det är kul. Jag säger bara en sak: Tycker man det är tråkigt att spela åt ett folkdanslag, så uppvägs det mer än väl av alla jordgubbstårtor!

Hurva mig hit och hurvla mig dit

Storhurveln från Funäsdalen, läste jag i mejlet från Justitia. Tillsammans med en del andra danser, så klart. OK. Jag visste att jag hade en lämplig låt på noter någonstans, som jag fått någon gång (av vem? Bosse Peterzon i Uppsala kanske.) men inte hur musiken skulle utföras. Den där dansen hade stått på programmet i många år, men alltid på något mystiskt sätt uteslutits i sista stund. Den här gången skulle jag inte slippa undan. Jag fick låna två skivor med Mittlåtar av henne - aha, vanlig Härjedalsk 8-dels polska, något långsam och med lite trioler.

- Och så ber vi Gnidarn att spela en hurv till.

En hurv till? tänkte jag. Hurv är Anders Roséns skivmärke, stammande från när det begav sig under folkmusikvågens gyllene dar. Inte hade jag några skivor med mig...

- Det finns flera stycken hurvlar - Storhurveln och Lillhurven heter några.

Det finns en sak jag inte tycker om att göra, och det är att rätta en dansledare under pågående instruktion. Men den här gången var det nödvändigt innan sammanblandningen gick ännu längre. Jag var tvungen att tala om att Hurvarna
(Storhurven och Lillhurven) är två besläktade polskemelodier som finns i ett stort antal varianter på båda sidor av Svensk-Norska gränsen från västra Härjedalen och söderut. Storhurveln (med l), däremot, är en bygdedans från Funäsdalen och den musik som spelas till är den vanliga polskedansmusiken från området, inte nödvändigtvis Hurven. Faktum är att de låtar som brukar rekommenderas som lämpliga att spela till Storhurveln inte påminner det ringaste om melodin Hurven.

I det allra första numret av Sumlen, Svenskt visarkivs och Samfundets för visforskning numera avsomnade årsbok, år 1976, har Märta Ramsten en lång uppsats om Hurven, med undertiteln En polska och dess miljö. I den undersöker hon hur olika faktorer medverkar till att en melodi långsamt förändras så att varianter uppstår. Läs den gärna om du är intresserad, boken går fortfarande att få tag på.

Visst finns de dialektala orden hurv, hurvel (hurrel) och hurva, titta i Rietz svenska dialektlexikon. Hurvel betyder virvel, så Storhurveln skulle då vara en dans där man virvlar runt ordentligt. Hurv betyder slarv. Hurven skulle kunna vara den snabba slarviga låten, eller kanske den polska som förtjänade spelmannen en duktig sup. Tyvärr är de uttryck som står i Rietz från andra landsändar än den vi bekymrar om oss just nu.

Googlar man på ordet hurven, får man fram ett adjektiv: att ha gåshud, rysa. På sätt och vis har det också med saken att göra - för visst får man ståpäls av den polskan!

Därför!

- Kan du ta en hambo? Å sen lite Alfta. Vi rör oss vidare till Jämtland och dansar norskleitjen (hur stavas det egentligen?). Kan vi få en schottis, tack.

Snökaoset den här vintern ställer till det.
- Eftersom det är så få här, säger Experten, så får vi ändra lite i programmet. Vi kan inte dansa kadrilj från Ekeby, det behövs åtta par. Kör med pardanser. Upplandspolkett kanske. Förlåt att det kommer lite oförberett.
För all del, jag är van, tänker jag.
- Jag mailade visserligen till dig att vi skulle ha Skepplanda i kväll, men jag tror vi lägger till Limmerhult också.
Limmerhult? Det var många år sedan. Jag har inte Gröna Boken med mig.
- Men det har jag! säger han och halar fram den kvadratiska. Vi tar en Köra också som efterdans till Ekeby, nu har ju folk droppat in.
Köra? Det skulle vi ju haft för några veckor sedan men skippade. Då hade jag hittat fina tvåtaktare på nätet, varför tog jag inte med mig dem idag? Nåja, det står en köra i Gröna Boken. Jaså inte.
Det visar sig att man i Expertens kvadratiska 60-talsupplaga har bytt ut tvåtaktsmusiken mot Körepolska, tretakt alltså. Men jag tycker nog att Köra ska gå i tvåtakt. Var ligger Limmerhult förresten?
- Spela en långsam polka vilken som helst då. Limmerhult ligger i Västergötland.
Precis som Skepplanda. Vilken tur då att jag har med mig Svenska låtar Västergötland (inbunden, så klart) idag. Då kan man hitta lite alternativmelodier.

Det är därför jag är här. Därför spelar jag åt folkdanslag - finns det någon annan spelmiljö där man blir tvingad att kasta sig mellan vitt skilda låttyper och dialekter? Jag älskar att tillgodose dansarnas önskemål - och klarar jag inte av det är det min förbannade plikt att gå hem och lära mig. Det gör mig till en bra allroundspelman - smal expert kan någon annan få vara!

Jullekar, heter det kanske

- Det som skiljer festen på onsdag från de andra under året, är att vi leker jullekar...
- Sånglekar, heter det, sade jag.
Fixarn tittade på mig och för ett ögonblick skämdes jag - man ska inte avbryta någon som talar inför andra, utan ta det efteråt i avskildhet om man har synpunkter. Han rättade sig:
- Förlåt. Sånglekar. Vi dansar sånglekar en stor del av kvällen på Tjugondedag Knut.

Vi kallar det för jullekar, eller vid midsommar ringlekar, men det är ju med några få undantag samma sånglekar både på sommaren och vintern. Så tänkte jag, men jag hade fel. Ordet jullekar har varit en vanlig benämning för sånglekar sedan 1600-talet. "Benämningen jullek är dock icke entydig, ty därmed kan menas även lekar utan sång, s.k. sällskapslekar och kraftlekar" läser jag i Nils Denckers bok Sveriges sånglekar med undertiteln Sammanparningslekar och friarlekar från 1960. Jag får be Fixarn om ursäkt.

Om jag i förbigående nämner för bekanta att vi är ett gäng vuxna som träffas på Tjugondedag Knut varje år och leker sånglekar, så brukar reaktionen bli förvåning parad med intresse. Sånglekar med vuxna? Är det säkert att det inte är barnfamiljer? Vad kul!

Från att före industrialiseringen ha varit en allmän dansform över åldersgränserna under hela året, förknippas idag sånglekar med barnålder, jul- och midsommarhelgerna. Det finns en hel del att skriva om varför det har blivit så, om de skilda vägarna som gestaltade sig i Nääs å ena sidan och nykterhetsrörelsen å andra sidan, hur skolan från mellankrigstiden och framåt både förstörde och uppehöll sånglekarna på samma gång, och mycket annat... De sakerna ska jag skriva om en annan dag.

Visst var det barn med på festen. Två stycken. Och sextio vuxna.

Min notsamling (I)

eller En egotrippad julklapp.

Det finns en notsamlare inom mig, ett ekorrbeteende som jag delar med fler spelmän. Efter lång tids bevakning av antikvariatsmarknaden lyckades jag för fem år sedan få ihop Svenska låtar komplett, alla 24 delarna. Fördelat på ungefär en tredjedel vardera av häftade förstautgåvor (de flesta utgivna på Norstedts förlag), förlagsinbundna 80-talsutgåvan (Bok och bild) och den limmade 80-talsupplagan (Gidlunds) som faller isär i lösblad bara man tittar på den. Några enstaka delar av första upplagan var privatinbundna. Jag hade undvikit de trista kompendierna från Musikmuseet.

Då tog skrytsidan över. Vore det inte snyggt i bokhyllan om alla delarna var inbundna? Mer hållbart också. Jag satte alltså genast igång med att byta ut de häftade delarna mot inbundna. Då märkte jag att vissa saker finns i överflöd, medan annat är synnerligen svåråtkomligt.

Hur kommer det sig till exempel att det är hur lätt som helst att få tag på Skåne II och IV i Gidlunds skräpupplaga, men inte de andra skånedelarna i någon som helst upplaga? Trodde förlaget att efterfrågan skulle vara större på Ruskens låtar än på Per Munkbergs, och tryckte upp några extra exemplar?

Och hur länge fick jag inte vänta på att det skulle dyka upp ett inbundet ex av delen Bohuslän och Halland? Jag som redan tidigare hade köpt det enda tillgängliga exemplaret i landet (limmade Gidlundsupplagan, förstås) letade nu förgäves. Under tiden vågade jag knappt bläddra i mitt exemplar, om det föll i bitar skulle ju andrahandsvärdet gå helt förlorat.

Men det gick framåt så sakta med utbytet, och till sist återstod bara Närke. Med erfarenheten att någon annan upplaga av närkedelen än den limmade är närmast omöjligt att få tag på, gjorde jag nu det enda vettiga - köpte en förstaupplaga när den dök upp och gick till bokbindare med den.

Jag nöjde mig med halvklot. Det kostade en del så klart, men det kunde det vara värt för att avsluta projektet. Och som ensam småbarnsförälder får man köpa sina egna julklappar om man ska få något. Så nu är jag skrytsam ägare till Svenska låtar komplett, 24 delar i 16 inbundna volymer.

Jag funderar så smått på nästa logiska steg. Ska jag byta min samling mot identiska band? Medge att det vore snyggt med halvfranskt rakt över...

God fortsättning på det nya året!