I början av 80-talet umgicks jag en del i scoutkretsar.
- Scouting är kul, sa mina bekanta. Vi ska arrangera en stor rikshajk i sommar. Kan du tänka dig att vara Näcken?
Vad gör man inte för sina vänner!? Jag installerades vid en skogstjärn i Kilsbergen med fiolen och en filt att värma mig med mellan varven som enda sällskap. På andra sidan tjärnen gick en skogsväg, och när en patrull kom hajkande skulle jag få syn på dem, avbryta mitt spel och fly in i skogen. Patrullerna skulle komma med sådär en kvarts mellanrum.
När åtskilliga timmar förflutit saknades fortfarande ungefär fem patruller. Jag trivdes rätt bra ändå. Vädret var vackert, förutom en fint lokalt regn – precis över just denna skogstjärn. Jag gjorde vad jag kunde: vände fiolen uppochned för att inte få väta på greppbräda och strängar, och lät den göra mig sällskap under filten.
Så småningom kom en funktionär och hämtade mig - de patruller som fattades hade tagit en annan väg än den anvisade. Jag var ju en överraskningskontroll och de hade, inte orimligt, tyckt att det borde finnas en rakare väg till destinationen.
Då hade instrumentet utsatts för regnet en god stund. En droppe letade sig ned genom ett f-hål och landade på violinateljens etikett. De hade inte använt vattenfast bläck, så årtalet 1973 förvandlades till något som liknar 1803. Min fiol blev genast drygt 100 år värdefullare, så att säga.
Ett par dygn senare började strängarna rosta.
Men rätt kul var det. Åtminstone i backspegeln.
onsdag 21 oktober 2009
söndag 18 oktober 2009
Utomhus är ingen höjdare (I)
Vart tog gubben vägen? undrar du. Här går hela sommaren och halva hösten utan att ett ord hörs från Gnidarn. Har han varit så upptagen med att glida runt på stämmor och buskspela att datorbatteriet laddat ur? Har han stängt in sig utanför bredbandsnätet i ett torp i Österflärkhyttan och lärt sig nya låtar av Enoksson?
Jag skulle delvis kunna skylla på en opererad hand, men sanningen är att det har varit en eländessommar. Inte en enda stämma. Inte en enda trevlig spelstund med mina vänner. Den bil jag ibland disponerade visade sig ha en benägenhet att plötsligt totalstrejka utan förvarning. Den åker man inte ut med på finnskogarnas småvägar. Och när jag såg väderleksprognosen inför Bingsjöstämman så drog jag mig ur.
Att vara ute i regn och spela är nämligen inget vidare. Man kan ju stå under tak, säger du. Ja visst, men luftfuktigheten! Kylan! Folk som inte spelar förstår sällan vad fuktighet och temperaturväxlingar åstadkommer med instrument. Stämning går åt h-e (det räcker med att öppna ett fönster), hartsdamm från stråken geggar ihop sig och förstör fiollacket, strängar börjar rosta, dragspelsbälgar - som är gjorda av papper - blir tunga och sköra, limmade fogar går upp, rör i träblåsinstrument slår över i pip och gnäll. För oss som spelar fiol är det stråken som tar mest stryk: Taglet suger åt sig fukt och sväller. På längden. Stråkens spänning försvinner och man får hålla på och skruva upp hela tiden – till sist har man nått ändan på skruvens gängning, och då är det slutspelat. Det tar kanske en vecka för taglet att återhämta sig fullt.
Gubben gnäller, säger du nu. Om jag gör! Och när jag ändå håller på, så ska jag avslöja en sak som jag tror att många spelmanskollegor instämmer i, även om de inte törs säga det högt: Jag gillar inte att spela utomhus överhuvudtaget. Då ska det vara bra varmt och skönt, vindstilla och skuggig plats. När minsta lilla vindpust kommer, försvinner min känsel i fingertopparna och jag förlorar all orientering i var på strängen jag befinner mig. Och så fryser jag. Eller plågas av myggen.
Jag förstår inte att vi spelmän har svalt den romantiska föreställningen att spelmansmusik är något som absolut ska spelas och utspelas i buskar, på ängar och möjligen dragiga logar eller utedansbanor. Är det viktigare att vi ska vara pittoreska inslag i miljön, än att musiken ska ha en chans att framföras med kvalitet?
Jämför med dansens utveckling: I det gamla bondesamhället var det ofta vägskälet som var dansplatsen. Där var nämligen underlaget hyfsat jämnt och inte upptaget av växande grödor eller bärgat hö. Det innebär inte att folk som vill dansa nu för tiden ställer sig mitt i vägkorsningar och bjuder upp, trots att betong och asfalt är jämnare än någon stenbelagd eller grusad landsväg för 150 år sedan. Tiden och trafiken har helt enkelt sprungit ifrån det bruket – men i folks föreställningsvärld så sitter spelmannen fortfarande kvar vid vägkanten. Som Nils Utterman, token och spelmansfanten. Det kanske delvis är Frödings fel, vad vet jag.
Tacka vet jag en varm och skön inomhuslokal, med bra naturlig akustik och ett dansgolv där också jag kan trängas för att få närkontakt med dansarna. Jag vill svettas när jag spelar. Musik är allvar.
Jag skulle delvis kunna skylla på en opererad hand, men sanningen är att det har varit en eländessommar. Inte en enda stämma. Inte en enda trevlig spelstund med mina vänner. Den bil jag ibland disponerade visade sig ha en benägenhet att plötsligt totalstrejka utan förvarning. Den åker man inte ut med på finnskogarnas småvägar. Och när jag såg väderleksprognosen inför Bingsjöstämman så drog jag mig ur.
Att vara ute i regn och spela är nämligen inget vidare. Man kan ju stå under tak, säger du. Ja visst, men luftfuktigheten! Kylan! Folk som inte spelar förstår sällan vad fuktighet och temperaturväxlingar åstadkommer med instrument. Stämning går åt h-e (det räcker med att öppna ett fönster), hartsdamm från stråken geggar ihop sig och förstör fiollacket, strängar börjar rosta, dragspelsbälgar - som är gjorda av papper - blir tunga och sköra, limmade fogar går upp, rör i träblåsinstrument slår över i pip och gnäll. För oss som spelar fiol är det stråken som tar mest stryk: Taglet suger åt sig fukt och sväller. På längden. Stråkens spänning försvinner och man får hålla på och skruva upp hela tiden – till sist har man nått ändan på skruvens gängning, och då är det slutspelat. Det tar kanske en vecka för taglet att återhämta sig fullt.
Gubben gnäller, säger du nu. Om jag gör! Och när jag ändå håller på, så ska jag avslöja en sak som jag tror att många spelmanskollegor instämmer i, även om de inte törs säga det högt: Jag gillar inte att spela utomhus överhuvudtaget. Då ska det vara bra varmt och skönt, vindstilla och skuggig plats. När minsta lilla vindpust kommer, försvinner min känsel i fingertopparna och jag förlorar all orientering i var på strängen jag befinner mig. Och så fryser jag. Eller plågas av myggen.
Jag förstår inte att vi spelmän har svalt den romantiska föreställningen att spelmansmusik är något som absolut ska spelas och utspelas i buskar, på ängar och möjligen dragiga logar eller utedansbanor. Är det viktigare att vi ska vara pittoreska inslag i miljön, än att musiken ska ha en chans att framföras med kvalitet?
Jämför med dansens utveckling: I det gamla bondesamhället var det ofta vägskälet som var dansplatsen. Där var nämligen underlaget hyfsat jämnt och inte upptaget av växande grödor eller bärgat hö. Det innebär inte att folk som vill dansa nu för tiden ställer sig mitt i vägkorsningar och bjuder upp, trots att betong och asfalt är jämnare än någon stenbelagd eller grusad landsväg för 150 år sedan. Tiden och trafiken har helt enkelt sprungit ifrån det bruket – men i folks föreställningsvärld så sitter spelmannen fortfarande kvar vid vägkanten. Som Nils Utterman, token och spelmansfanten. Det kanske delvis är Frödings fel, vad vet jag.
Tacka vet jag en varm och skön inomhuslokal, med bra naturlig akustik och ett dansgolv där också jag kan trängas för att få närkontakt med dansarna. Jag vill svettas när jag spelar. Musik är allvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
