All vår början bliver svår

som bekant. Men det blir inte bättre år för år, snarare tvärtom. Sällan har väl en terminsstart varit så svår att pussla ihop som den här. Visserligen har vi nu en rätt god hög med spelmän att plocka ur till onsdagsövningarna, men man ska kanske inte räkna med att alla är så allround att man vågar lova spela en viss kväll utan att ha den blekaste aning om vad det kan bli för danser. Detta förklarade jag lite försynt för dansledarna vid planeringsmötet för två veckor sedan. Vi skiljdes ändå åt med många luckor i programmet.

Jag kan tänka mig reaktionen om jag ringer upp någon av de andra:

- Hej! Har du lust att spela den och den gången. Jag vet inte vilken dansledare det blir. Jag vet inte vad det blir för danser heller.

Tror du att de där luckorna har blivit ifyllda? Rätt gissat. Nu mailar jag ut den halvtomma listan till resten av gänget, så får vi se vilka som vågar köpa grisen i säcken!

Ett hundraårsjubileum

Vad spelmän må skapa är vanskligt och kort
det dör med en regnstorm på Skansen bort.

(Förlåt Tegnér, men jag kunde inte motstå frestelsen!)

När katten är borta...(I)

Eller, mer korrekt: När grannen har semester övar spelman utan sordin. Jag vet att grannarna under är bortresta, för det är jag som vattnar deras blommor. Och hos grannen vägg i vägg har under ett par dygn brandvarnaren signalerat att batteriet håller på att ta slut, så han är förmodligen också bortrest. Återstår bara familjen ovanpå, men deras småbarn för säkert så mycket liv, så mitt musicerande gör nog varken till eller från för dem.

Annars är ju det här med att bo i lägenhet och ha musikutövning som fritidsintresse inte alltid främjande för grannsämjan. Innan jag fick familj hade jag tid, ork och även lust att öva ett par timmar om dagen. När jag bar ut mina flyttlådor för att gå vidare till en större och modernare bostad kom den rara tanten i lägenheten bredvid och sade att hon skulle sakna mitt fiolspel. Något sent kom jag då underfund med att gamla hus inte bara innebär högt i tak, utan också ihopsjunken isolering i innerväggarna. Varje morgon hade jag ju tydligt hört en annan grannes kaffebryggare utan svårighet. Att jag själv inte störts av höga ljud berodde förmodligen på att resten av huset var fullt av gamla snälla pensionärer som inte gjorde något väsen av sig. Jag gick runt och bad alla om ursäkt, om det var så att jag hade stört under de där åren.

Då är det bättre nu. Ljudisoleringen i moderna hus är bra. Jag är också tacksam över att mina barn spelar piano och inte slagverk. Elklaviaturer kan man ju dra ned volymen på. Och själv har jag en bra övningssordin, en stor metallklump som väger en bit över ett hekto. Man sätter fast den på stallet och den dämpar så effektivt att jag faktiskt kan spela på nätterna utan att väcka de minsta. Sordinen kapar också de flesta övertonerna, så det låter ungefär som att sitta i en äggkartongklädd totalstum studio och spela på en strängad kaffeburk. Eller unplugged på en äkta elfiol.

Effekten av detta blir, som du kan räkna ut, att rörelseenergin från den ljudande strängen måste ta vägen någon annanstans än till fiolkroppen om stallet är stumt, nämligen - just det! - till strängens ändpunkter. Fiolen blir snabbt ostämd med andra ord.

Därför är det nu så skönt att släppa loss ohämmat på ett likaledes instrument. Ut genom min balkongdörr strömmar gånglåtar, polskor, valser, schottisar, mazurkor, polkor, tango, hambo...

Hoppas att jag stör grannarna på andra sidan gårn!