Nu är det dags att landa i vardagen igen. Det har gått alldeles utmärkt, och jag är stolt över att tillhöra ett gäng som med bravur och precision kan klara av att göra en så avancerad scenföreställning som denna.
Det hände så mycket i Grekland att det finns stoff till betraktelser under hela sommaren. Så snart jag hämtat mig litet till (man är ju inte ung längre) lovar jag att återkomma om bland annat följande ämnen:
* risker med snus som rekvisita
* bästa sättet att utforma en fusklapp
* följder av mikrofoner
* hur man inte ska handskas med öppna vattenflaskor
* vad en ordförande gör i mellanakten
* strängbyten jag minns
* fiolen som snuttefilt
och annat kul.
Nyfiken? Följ Dansspelmannen - din nyckel till folkmusikerns skruvade hjärna!
lördag 23 maj 2009
lördag 16 maj 2009
Nu är det dags igen
Jag håller på och packar min resväska. I morgon bitti tar vi flyget ned till Medelhavet för en veckas kulturutbyte. Du som har följt den här bloggen har fått ett visst hum om hur turneträningen har förflutit från mitt perspektiv. Nu ska läxan redovisas, helst så bra att den mottagande föreningen får lust att återgälda vårt besök med ett i Sverige om ett år.
I går kväll fick vi spelmän äntligen tillfälle att träna själva några timmar, och även om Masen var okry och valde att stanna hemma för att kurera sig, så måste jag säga att det lät rätt bra. I varje fall när vi hade fått lite pizza i våra magar.
Idag har vi haft heldagsträning med dansarna, en sista finputsning av scenprogrammet. För det kritiska finputsögat stod Justitia som lite ovilligt hade slitit sig från skrivbordet. Det är lördag, men just nu jobbar hon konstant.
Justitias konstruktiva kritik (av typen ”dansa även när ni har gångsteg” ) omfattade ungefär 20 punkter och avslutades med ett:
- Jag är imponerad.
Det var ju tur. Tänk om hon hade somnat av leda, då hade vi inte haft någon chans alls att rätta till småfelen.
Det här med att åka på utbyten mellan folkdanslag i olika länder är ju väl inarbetat, och det har blivit några gånger under årens lopp. Jag har tidigare i förbigående nämnt Drammen i Norge och nu är det väl dags att dra hela anekdoten:
Min dåvarande förening skulle utgöra del av en scenföreställning på Drammens teater. På programmet stod, vill jag minnas, bland annat Långdans från Närke och Fryksdalspolskan. Vi fick ingen möjlighet att repetera i förväg på scenen, utan när det var vår tur var det bara att stålsätta sig och vara beredd på allt. Nästan allt hände också.
Jag gick först in på scenen för att inta min spelmansplats. Jag kände mig lätt sjösjuk. Det visade sig nämligen att golvet lutade en hel del. För att publiken på bakre parkett skulle se bra, hade scengolvet nämligen byggts ungefär en meter högre i bakkant, ett byggnadssätt som inte var helt ovanligt för teaterbyggnader under 1800-talet. Dessutom var det – mjukt. Tänk dig att dansa i en backe täckt av mossa, så får du en uppfattning om hur det var.
Jag hann inte förvarna dansarna, men jag såg deras ansikten blekna när de ställde upp. Jag såg skräcken i ögonen när de höll på att långdansa ned med hela uppställningen i orkesterdiket. Golvlutningen gav en extra komisk dimension åt Fryksdalspolskans sista tur, när de uppvändande paren plötsligt fann sig vara flera meter i sidled gentemot varandra, för att halva gruppen hade halkat i utförsbacken.
Ack, ja.
Vad som väntar den här föreningen på södra breddgrader är tack och lov dolt i framtiden.
I går kväll fick vi spelmän äntligen tillfälle att träna själva några timmar, och även om Masen var okry och valde att stanna hemma för att kurera sig, så måste jag säga att det lät rätt bra. I varje fall när vi hade fått lite pizza i våra magar.
Idag har vi haft heldagsträning med dansarna, en sista finputsning av scenprogrammet. För det kritiska finputsögat stod Justitia som lite ovilligt hade slitit sig från skrivbordet. Det är lördag, men just nu jobbar hon konstant.
Justitias konstruktiva kritik (av typen ”dansa även när ni har gångsteg” ) omfattade ungefär 20 punkter och avslutades med ett:
- Jag är imponerad.
Det var ju tur. Tänk om hon hade somnat av leda, då hade vi inte haft någon chans alls att rätta till småfelen.
Det här med att åka på utbyten mellan folkdanslag i olika länder är ju väl inarbetat, och det har blivit några gånger under årens lopp. Jag har tidigare i förbigående nämnt Drammen i Norge och nu är det väl dags att dra hela anekdoten:
Min dåvarande förening skulle utgöra del av en scenföreställning på Drammens teater. På programmet stod, vill jag minnas, bland annat Långdans från Närke och Fryksdalspolskan. Vi fick ingen möjlighet att repetera i förväg på scenen, utan när det var vår tur var det bara att stålsätta sig och vara beredd på allt. Nästan allt hände också.
Jag gick först in på scenen för att inta min spelmansplats. Jag kände mig lätt sjösjuk. Det visade sig nämligen att golvet lutade en hel del. För att publiken på bakre parkett skulle se bra, hade scengolvet nämligen byggts ungefär en meter högre i bakkant, ett byggnadssätt som inte var helt ovanligt för teaterbyggnader under 1800-talet. Dessutom var det – mjukt. Tänk dig att dansa i en backe täckt av mossa, så får du en uppfattning om hur det var.
Jag hann inte förvarna dansarna, men jag såg deras ansikten blekna när de ställde upp. Jag såg skräcken i ögonen när de höll på att långdansa ned med hela uppställningen i orkesterdiket. Golvlutningen gav en extra komisk dimension åt Fryksdalspolskans sista tur, när de uppvändande paren plötsligt fann sig vara flera meter i sidled gentemot varandra, för att halva gruppen hade halkat i utförsbacken.
Ack, ja.
Vad som väntar den här föreningen på södra breddgrader är tack och lov dolt i framtiden.
tisdag 12 maj 2009
Minutiösa festförberedelser
Så här gick det verkligen till:
(Gnidarn, torsdag kväll) OK, dansledarna har alltså varit lite sena med festprogrammet – nu är det bara två dygn kvar till vårfesten och vi har fortfarande inte fått någon danslista. Jag ligger på dem så får vi se vad som händer.
(Gnidarn, sent på torsdag kväll) Hur många spelmän vi blir? Ingen aning. Gammelfar har brutit vänsterhanden, så han kan inte spela. Pite har sagt att han ska ta med sig fiolen. Majjen var också rätt intresserad. Jag ska ringa Bondmoran, det vore bra om vi kunde få med henne för Pite är nog ringrostig och Majjen har inte så stor danslåtrepertoar än.
(Gnidarn, fredag kväll) Festen börjar klockan 18. Ska vi säga att vi ses några timmar innan, så kan vi välja låtar och spela upp oss. Vi tar sånt som vi kan. Klockan 16 blir bra.
(Gnidarn, lördag förmiddag) Pite kan inte komma förrän vid 17-tiden och Bondmoran kommer precis innan festen börjar, säger hon. Hon skulle ha med sig fetaost till buffén, hon kanske måste ysta eller nåt, vad vet jag.
(Majjen, lördag kl 16) Jag tänkte kompa på tramporgeln i stället för fiolen. Det blir väl trevligt. Tala om tonarterna för mig bara. Vad ska vi spela?
(Bjurs, lördag kl 17) Jag tog med fiolen och tänkte hänga på. Vad ska vi spela?
(Pite, lördag kl 17.30) Hej, förlåt att jag är sen. Vilka låtar ska vi spela?
(Gnidarn, lördag kl 17.35) Kläppens frieri kan ni, den brukade vi spela med Glesbygds-Bo. Den fungerar bra till Alfta, även nigpolskan om de får för sig att dansa den.
(Majjen, Pite och Bjurs, lördag kl 17.37) Den där har jag aldrig hört…
(Gnidarn, lördag kl 17.50) Vi skulle kanske bestämma oss för låtar till promenadpolonäsen i alla fall. Är det nån som kommer ihåg hur nr 33 börjar?
(Gnidarn, lördag kl 17.55) Vi improviserar. Kom igen nu, dags att dra igång dansen.
(Bondmoran, lördag kl 18.50) Det tog lite tid med osten, men nu är jag här. Vad ska vi spela?
(Festledningen, lördag kl 23.30) En applåd för spelmännen! Det var en fantastiskt fin orkester vi hade ikväll.
(Gnidarn, torsdag kväll) OK, dansledarna har alltså varit lite sena med festprogrammet – nu är det bara två dygn kvar till vårfesten och vi har fortfarande inte fått någon danslista. Jag ligger på dem så får vi se vad som händer.
(Gnidarn, sent på torsdag kväll) Hur många spelmän vi blir? Ingen aning. Gammelfar har brutit vänsterhanden, så han kan inte spela. Pite har sagt att han ska ta med sig fiolen. Majjen var också rätt intresserad. Jag ska ringa Bondmoran, det vore bra om vi kunde få med henne för Pite är nog ringrostig och Majjen har inte så stor danslåtrepertoar än.
(Gnidarn, fredag kväll) Festen börjar klockan 18. Ska vi säga att vi ses några timmar innan, så kan vi välja låtar och spela upp oss. Vi tar sånt som vi kan. Klockan 16 blir bra.
(Gnidarn, lördag förmiddag) Pite kan inte komma förrän vid 17-tiden och Bondmoran kommer precis innan festen börjar, säger hon. Hon skulle ha med sig fetaost till buffén, hon kanske måste ysta eller nåt, vad vet jag.
(Majjen, lördag kl 16) Jag tänkte kompa på tramporgeln i stället för fiolen. Det blir väl trevligt. Tala om tonarterna för mig bara. Vad ska vi spela?
(Bjurs, lördag kl 17) Jag tog med fiolen och tänkte hänga på. Vad ska vi spela?
(Pite, lördag kl 17.30) Hej, förlåt att jag är sen. Vilka låtar ska vi spela?
(Gnidarn, lördag kl 17.35) Kläppens frieri kan ni, den brukade vi spela med Glesbygds-Bo. Den fungerar bra till Alfta, även nigpolskan om de får för sig att dansa den.
(Majjen, Pite och Bjurs, lördag kl 17.37) Den där har jag aldrig hört…
(Gnidarn, lördag kl 17.50) Vi skulle kanske bestämma oss för låtar till promenadpolonäsen i alla fall. Är det nån som kommer ihåg hur nr 33 börjar?
(Gnidarn, lördag kl 17.55) Vi improviserar. Kom igen nu, dags att dra igång dansen.
(Bondmoran, lördag kl 18.50) Det tog lite tid med osten, men nu är jag här. Vad ska vi spela?
(Festledningen, lördag kl 23.30) En applåd för spelmännen! Det var en fantastiskt fin orkester vi hade ikväll.
torsdag 7 maj 2009
Spelmansländsk språklära
Om polska är mitt andra språk så är engelska mitt tredje. Det är inte tal- och skriftspråk jag syftar på utan musiken.
De flesta förknippar svensk spelmansmusik med polska. Att polskan är så populär bland spelmän har flera orsaker. Framför allt tillåter musikformen att den kan utvecklas på ett virtuost sätt- och den utvecklingen accelererade när polskan hade minskat i betydelse som dansmusik och spelmännen satt hemma i stugorna, ägnade sig åt gamla minnen och spelade för sig själva. Att skryta kanske är fult, men man kan ju briljera på instrumentet i stället, liksom.
De stora insamlings- och uppteckningsarbetena under början av 1900-talet sammanföll med spelmansrörelsens tillkomst. Polskan var per definition ”äkta svensk, gammal allmogemusik”. Polskemelodierna skulle räddas till eftervärlden och blev jämte vals dominerande i folkmusikutgåvorna. Andra låttyper ute i obygderna publicerades i mindre utsträckning, även om det hände att de upptecknades.
Det blev alltså en rundgång: polskans popularitet bland spelmännen legitimerades av att den prioriterades av upptecknarna, vilket i sin tur fick spelmännen att spela och komponera fler polskor, som gavs ut i tryck och legitimerade spelmännens verksamhet osv.
Men det finns ju även tvåtaktsmusik som kan svänga bra. Engelska är en sådan. Som dans- och musikform är den äldre än vad den svenska polskan i valsbana är – engelskan är country-dance som spritt sig till andra länder utan att ta vägen över Frankrike. I det senare fallet heter det kadrilj.
I onsdags hade vi terminens sista ordinarie dansövning. Den var som brukligt är en repetition av vad som gåtts igenom tidigare – bland annat engelskor. Det finns en dans från Åland, Kökarengelska, som är bra mycket snabbare än de flesta engelskor på svenska fastlandet. Jag har en egen hypotes här: Det snabba tempot behövs för att få dansarna i framåtrörelse. Går det saktare står man helt enkelt still och dansar, eftersom steget ser ut som det gör i den dansen.
Hypotesen prövades empiriskt. När tempot sänktes för att öva kedjeturen, så hann en av kedjorna aldrig med. När det gick i tempo 120 var det inga problem att hinna fram. Nu skulle man ju också kunna tänka sig att det berodde på att dansinstruktören själv deltog i den kedja som hade svårt för sig, men jag hävdar ändå min hypotes. Den alternativa förklaringen implicerar problem av pedagogiskt svårbemästrad art.
Jag tycker engelska är jättekul, men många andra spelmän tycker det är tråkigt. Sannolikt har man gått på myten om att det bara finns en engelsk melodi, Soldiers Joy i trehundra varianter. Visst är den melodin vanlig, men det finns faktiskt många andra olika melodier upptecknade – i exempelvis Nils Månsson Mandelgrens samlingar finns en hel del. Han var ute tidigt med sina insamlingsarbeten, som omfattade allt mellan himmel och jord, innan förståsigpåarnas signaler om polskans nationella status hade trängt in i spelmännens medvetande och kanske skevat till repertoaren.
Jag skulle nog kunna sitta en hel helg och spela engelskor utan att upprepa mig. Det säger jag inte högt, för det kan uppfattas som skryt. Men jag kan ju briljera på instrumentet i stället, liksom.
De flesta förknippar svensk spelmansmusik med polska. Att polskan är så populär bland spelmän har flera orsaker. Framför allt tillåter musikformen att den kan utvecklas på ett virtuost sätt- och den utvecklingen accelererade när polskan hade minskat i betydelse som dansmusik och spelmännen satt hemma i stugorna, ägnade sig åt gamla minnen och spelade för sig själva. Att skryta kanske är fult, men man kan ju briljera på instrumentet i stället, liksom.
De stora insamlings- och uppteckningsarbetena under början av 1900-talet sammanföll med spelmansrörelsens tillkomst. Polskan var per definition ”äkta svensk, gammal allmogemusik”. Polskemelodierna skulle räddas till eftervärlden och blev jämte vals dominerande i folkmusikutgåvorna. Andra låttyper ute i obygderna publicerades i mindre utsträckning, även om det hände att de upptecknades.
Det blev alltså en rundgång: polskans popularitet bland spelmännen legitimerades av att den prioriterades av upptecknarna, vilket i sin tur fick spelmännen att spela och komponera fler polskor, som gavs ut i tryck och legitimerade spelmännens verksamhet osv.
Men det finns ju även tvåtaktsmusik som kan svänga bra. Engelska är en sådan. Som dans- och musikform är den äldre än vad den svenska polskan i valsbana är – engelskan är country-dance som spritt sig till andra länder utan att ta vägen över Frankrike. I det senare fallet heter det kadrilj.
I onsdags hade vi terminens sista ordinarie dansövning. Den var som brukligt är en repetition av vad som gåtts igenom tidigare – bland annat engelskor. Det finns en dans från Åland, Kökarengelska, som är bra mycket snabbare än de flesta engelskor på svenska fastlandet. Jag har en egen hypotes här: Det snabba tempot behövs för att få dansarna i framåtrörelse. Går det saktare står man helt enkelt still och dansar, eftersom steget ser ut som det gör i den dansen.
Hypotesen prövades empiriskt. När tempot sänktes för att öva kedjeturen, så hann en av kedjorna aldrig med. När det gick i tempo 120 var det inga problem att hinna fram. Nu skulle man ju också kunna tänka sig att det berodde på att dansinstruktören själv deltog i den kedja som hade svårt för sig, men jag hävdar ändå min hypotes. Den alternativa förklaringen implicerar problem av pedagogiskt svårbemästrad art.
Jag tycker engelska är jättekul, men många andra spelmän tycker det är tråkigt. Sannolikt har man gått på myten om att det bara finns en engelsk melodi, Soldiers Joy i trehundra varianter. Visst är den melodin vanlig, men det finns faktiskt många andra olika melodier upptecknade – i exempelvis Nils Månsson Mandelgrens samlingar finns en hel del. Han var ute tidigt med sina insamlingsarbeten, som omfattade allt mellan himmel och jord, innan förståsigpåarnas signaler om polskans nationella status hade trängt in i spelmännens medvetande och kanske skevat till repertoaren.
Jag skulle nog kunna sitta en hel helg och spela engelskor utan att upprepa mig. Det säger jag inte högt, för det kan uppfattas som skryt. Men jag kan ju briljera på instrumentet i stället, liksom.
fredag 1 maj 2009
Ett äventyr med en kontrabas
(Förlåt för titeln, Anton Tjechov, men visst är den bra.)
Jag fick ett mail från Saxan häromdagen. Ett spelmanslag hon är med i ska till Ryssland, och då är det hårda bud: Varje instrument måste deklareras före inresan med ägarintyg, och sedan redovisas vid hemresan. Ryssarna är tydligen rädda för att inhemska värdefulla musikinstrument ska föras ut ur landet. Precis som om amatörfolkmusiker skulle ha råd att hålla sig med exklusiva violiner. I vilket fall som helst: Saxan undrade om vi är tvungna att gå igenom samma sak när vi ska iväg till Medelhavet om några veckor.
Det tror jag inte, och jag har inte efter vad jag kommer ihåg varit med om något sådant någon gång, inte ens före murens fall – och nu förstår den uppmärksamme läsaren att det är dags för gamla minnen. Apropå musikinstrument och gränspasseringar, så dök det här minnet upp:
I mitten av 1980-talet gick flera kompisar folkdansutbildningen på Väddö folkhögskola (föregångare till den utbildning som idag ges på Eric Sahlström Institutet). Det hörde till att man varje år gjorde en studieresa till Ungern, tillsammans med Jonny Solings folkmusikpedagogiska kurs i Orsa. Det här året fanns det några platser kvar i bussen, och jag blev erbjuden att följa med till självkostnadspris.
Under folkmusikvågen var Budapest ett Mecka för oss svenskar. Det var där som fenomenet danshus hade uppstått och utvecklats. Det var klart att jag tackade ja till erbjudandet. Jag ska inte här berätta allt vad vi var med om – att resa bakom järnridån medförde allehanda överraskningar - men om jag säger att en LP-skiva kostade ungefär tre kronor (mot ca 45-50 kronor i Sverige) så förstår du att våra resväskor var betydligt tyngre på hemvägen.
Givetvis skulle vi spelmän se om vi kunde hitta några instrument, det inbjöd prisläget till. Det visade sig vara svårare än man kunde tro. Visst fanns det en och annan musikaffär, men de hade mest noter, notställ, strängar och andra tillbehör. Förklaringen var enkel: Musikers lön stod i omvänd proportion till deras status. Yrkesmusiker bytte alltså instrument med varandra.
Det var bara när ett instrument var närmast uttjänt som det kom ut på öppna marknaden. De fioler vi erbjöds var regelmässigt utan strängar, stränghållare, stall och skruvar, ofta utan ljudpinne. Det var bara att knacka på fiollocket för att lyssna till ljudet och kolla om man kunde se några skador. Själv köpte jag en typisk tysk Magginimodell från 1910-talet, som sedermera hedervärt tjänstgjorde som reservfiol.
En av de andra köpte en begagnad kontrabas. Det var en kul idé och en god affär. Hur vi skulle få hem den hade han inte tänkt på. Såväl kupé som bagageutrymmen i bussen var fulla, och vägarna i Östeuropa rätt skumpiga. Det vore ju synd om instrumentet skulle bli skadat, och risken fanns eftersom det bara var skyddat av ett enkelt ovadderat textilfodral som hade ingått i köpet. Att skicka hem basen med någon form av godstransport var inte att tänka på – kostnaderna skulle överstiga köpeskillingen flera gånger om.
De goda råden haglade från oss medresenärer. Det mest drastiska var att försiktigt slå isär basen i sarglimningarna så att den blev ett platt paket. Ett annat var att helt enkelt ha den i knäet, men eftersom bussresan hem skulle ta tre dygn var varken instrumentinnehavaren eller grannen i sätet bredvid så sugna på det. Lösningen blev att hänga den i innertaket, längst bak. Smutstvätt bands fast runt om som stötdämpare. Vi fick akta huvudet, men det fungerade.
Hemresan började bra med att gränsvakten på den ungerska sidan stämplade våra pass och vinkade igenom oss med en vänlig, lätt uttråkad blick. Hundra meter längre fram låg den tjeckoslovakiska kontrollen. En tullare och en passkontrollör äntrade vår buss och började färdas längs mittgången i maklig takt. Då fick de syn på det stora paketet som hängde i taket. En beväpnad vakt tillkallades och vi beordrades att stiga ur. Sedan stod vi och såg hur tullarens kollegor gick igenom alla väskor i bagageutrymmet.
Men vad gjorde personalen inne i bussen? Kontrabasens ägare kikade försiktigt och med mycket lugna rörelser in genom den öppna bakdörren och fick se vakten sikta med automatgeväret på byltet i taket medan passkontrollören öppnade detsamma. Tullaren verkade upptagen med att noga kontrollera den förströelselitteratur vi lämnat på våra säten när vi utrymde.
Han hittade dock inga förbjudna böcker och de övriga ingen fripassagerare dold i kontrabasen. Det stora byltet i bussens tak hade dock utlöst en sådan aktivitet att vi blev flera timmar försenade till Bratislava och den scenföreställning som skulle betala vår middag.
Sjutton år senare sålde jag min Budapest-fiol billigt eftersom jag tyckte att jag behövde pengarna bättre. Jag vet var den finns, och köper kanske tillbaka den en vacker dag, för ibland behövs en reservfiol. Kontrabasen då? Tja, ett halvår efter hemkomsten fick jag höra att den i varje fall gick att spela på. Den lät dock lite dämpad. Det skulle jag också vara om någon siktat på mig med ett skarpladdat automatgevär.
När vi efter två dygn åkte ut ur Tjeckoslovakien rörde ingen gränsvakt en min. Jag har alltid undrat varför man var orolig över att någon olovandes skulle vilja åka in från ett annat östland. Det hade väl varit mer motiverat att kontrollera paketet vid passagen ut till väst?
Jag fick ett mail från Saxan häromdagen. Ett spelmanslag hon är med i ska till Ryssland, och då är det hårda bud: Varje instrument måste deklareras före inresan med ägarintyg, och sedan redovisas vid hemresan. Ryssarna är tydligen rädda för att inhemska värdefulla musikinstrument ska föras ut ur landet. Precis som om amatörfolkmusiker skulle ha råd att hålla sig med exklusiva violiner. I vilket fall som helst: Saxan undrade om vi är tvungna att gå igenom samma sak när vi ska iväg till Medelhavet om några veckor.
Det tror jag inte, och jag har inte efter vad jag kommer ihåg varit med om något sådant någon gång, inte ens före murens fall – och nu förstår den uppmärksamme läsaren att det är dags för gamla minnen. Apropå musikinstrument och gränspasseringar, så dök det här minnet upp:
I mitten av 1980-talet gick flera kompisar folkdansutbildningen på Väddö folkhögskola (föregångare till den utbildning som idag ges på Eric Sahlström Institutet). Det hörde till att man varje år gjorde en studieresa till Ungern, tillsammans med Jonny Solings folkmusikpedagogiska kurs i Orsa. Det här året fanns det några platser kvar i bussen, och jag blev erbjuden att följa med till självkostnadspris.
Under folkmusikvågen var Budapest ett Mecka för oss svenskar. Det var där som fenomenet danshus hade uppstått och utvecklats. Det var klart att jag tackade ja till erbjudandet. Jag ska inte här berätta allt vad vi var med om – att resa bakom järnridån medförde allehanda överraskningar - men om jag säger att en LP-skiva kostade ungefär tre kronor (mot ca 45-50 kronor i Sverige) så förstår du att våra resväskor var betydligt tyngre på hemvägen.
Givetvis skulle vi spelmän se om vi kunde hitta några instrument, det inbjöd prisläget till. Det visade sig vara svårare än man kunde tro. Visst fanns det en och annan musikaffär, men de hade mest noter, notställ, strängar och andra tillbehör. Förklaringen var enkel: Musikers lön stod i omvänd proportion till deras status. Yrkesmusiker bytte alltså instrument med varandra.
Det var bara när ett instrument var närmast uttjänt som det kom ut på öppna marknaden. De fioler vi erbjöds var regelmässigt utan strängar, stränghållare, stall och skruvar, ofta utan ljudpinne. Det var bara att knacka på fiollocket för att lyssna till ljudet och kolla om man kunde se några skador. Själv köpte jag en typisk tysk Magginimodell från 1910-talet, som sedermera hedervärt tjänstgjorde som reservfiol.
En av de andra köpte en begagnad kontrabas. Det var en kul idé och en god affär. Hur vi skulle få hem den hade han inte tänkt på. Såväl kupé som bagageutrymmen i bussen var fulla, och vägarna i Östeuropa rätt skumpiga. Det vore ju synd om instrumentet skulle bli skadat, och risken fanns eftersom det bara var skyddat av ett enkelt ovadderat textilfodral som hade ingått i köpet. Att skicka hem basen med någon form av godstransport var inte att tänka på – kostnaderna skulle överstiga köpeskillingen flera gånger om.
De goda råden haglade från oss medresenärer. Det mest drastiska var att försiktigt slå isär basen i sarglimningarna så att den blev ett platt paket. Ett annat var att helt enkelt ha den i knäet, men eftersom bussresan hem skulle ta tre dygn var varken instrumentinnehavaren eller grannen i sätet bredvid så sugna på det. Lösningen blev att hänga den i innertaket, längst bak. Smutstvätt bands fast runt om som stötdämpare. Vi fick akta huvudet, men det fungerade.
Hemresan började bra med att gränsvakten på den ungerska sidan stämplade våra pass och vinkade igenom oss med en vänlig, lätt uttråkad blick. Hundra meter längre fram låg den tjeckoslovakiska kontrollen. En tullare och en passkontrollör äntrade vår buss och började färdas längs mittgången i maklig takt. Då fick de syn på det stora paketet som hängde i taket. En beväpnad vakt tillkallades och vi beordrades att stiga ur. Sedan stod vi och såg hur tullarens kollegor gick igenom alla väskor i bagageutrymmet.
Men vad gjorde personalen inne i bussen? Kontrabasens ägare kikade försiktigt och med mycket lugna rörelser in genom den öppna bakdörren och fick se vakten sikta med automatgeväret på byltet i taket medan passkontrollören öppnade detsamma. Tullaren verkade upptagen med att noga kontrollera den förströelselitteratur vi lämnat på våra säten när vi utrymde.
Han hittade dock inga förbjudna böcker och de övriga ingen fripassagerare dold i kontrabasen. Det stora byltet i bussens tak hade dock utlöst en sådan aktivitet att vi blev flera timmar försenade till Bratislava och den scenföreställning som skulle betala vår middag.
Sjutton år senare sålde jag min Budapest-fiol billigt eftersom jag tyckte att jag behövde pengarna bättre. Jag vet var den finns, och köper kanske tillbaka den en vacker dag, för ibland behövs en reservfiol. Kontrabasen då? Tja, ett halvår efter hemkomsten fick jag höra att den i varje fall gick att spela på. Den lät dock lite dämpad. Det skulle jag också vara om någon siktat på mig med ett skarpladdat automatgevär.
När vi efter två dygn åkte ut ur Tjeckoslovakien rörde ingen gränsvakt en min. Jag har alltid undrat varför man var orolig över att någon olovandes skulle vilja åka in från ett annat östland. Det hade väl varit mer motiverat att kontrollera paketet vid passagen ut till väst?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
