Jullekar, heter det kanske

- Det som skiljer festen på onsdag från de andra under året, är att vi leker jullekar...
- Sånglekar, heter det, sade jag.
Fixarn tittade på mig och för ett ögonblick skämdes jag - man ska inte avbryta någon som talar inför andra, utan ta det efteråt i avskildhet om man har synpunkter. Han rättade sig:
- Förlåt. Sånglekar. Vi dansar sånglekar en stor del av kvällen på Tjugondedag Knut.

Vi kallar det för jullekar, eller vid midsommar ringlekar, men det är ju med några få undantag samma sånglekar både på sommaren och vintern. Så tänkte jag, men jag hade fel. Ordet jullekar har varit en vanlig benämning för sånglekar sedan 1600-talet. "Benämningen jullek är dock icke entydig, ty därmed kan menas även lekar utan sång, s.k. sällskapslekar och kraftlekar" läser jag i Nils Denckers bok Sveriges sånglekar med undertiteln Sammanparningslekar och friarlekar från 1960. Jag får be Fixarn om ursäkt.

Om jag i förbigående nämner för bekanta att vi är ett gäng vuxna som träffas på Tjugondedag Knut varje år och leker sånglekar, så brukar reaktionen bli förvåning parad med intresse. Sånglekar med vuxna? Är det säkert att det inte är barnfamiljer? Vad kul!

Från att före industrialiseringen ha varit en allmän dansform över åldersgränserna under hela året, förknippas idag sånglekar med barnålder, jul- och midsommarhelgerna. Det finns en hel del att skriva om varför det har blivit så, om de skilda vägarna som gestaltade sig i Nääs å ena sidan och nykterhetsrörelsen å andra sidan, hur skolan från mellankrigstiden och framåt både förstörde och uppehöll sånglekarna på samma gång, och mycket annat... De sakerna ska jag skriva om en annan dag.

Visst var det barn med på festen. Två stycken. Och sextio vuxna.

Min notsamling (I)

eller En egotrippad julklapp.

Det finns en notsamlare inom mig, ett ekorrbeteende som jag delar med fler spelmän. Efter lång tids bevakning av antikvariatsmarknaden lyckades jag för fem år sedan få ihop Svenska låtar komplett, alla 24 delarna. Fördelat på ungefär en tredjedel vardera av häftade förstautgåvor (de flesta utgivna på Norstedts förlag), förlagsinbundna 80-talsutgåvan (Bok och bild) och den limmade 80-talsupplagan (Gidlunds) som faller isär i lösblad bara man tittar på den. Några enstaka delar av första upplagan var privatinbundna. Jag hade undvikit de trista kompendierna från Musikmuseet.

Då tog skrytsidan över. Vore det inte snyggt i bokhyllan om alla delarna var inbundna? Mer hållbart också. Jag satte alltså genast igång med att byta ut de häftade delarna mot inbundna. Då märkte jag att vissa saker finns i överflöd, medan annat är synnerligen svåråtkomligt.

Hur kommer det sig till exempel att det är hur lätt som helst att få tag på Skåne II och IV i Gidlunds skräpupplaga, men inte de andra skånedelarna i någon som helst upplaga? Trodde förlaget att efterfrågan skulle vara större på Ruskens låtar än på Per Munkbergs, och tryckte upp några extra exemplar?

Och hur länge fick jag inte vänta på att det skulle dyka upp ett inbundet ex av delen Bohuslän och Halland? Jag som redan tidigare hade köpt det enda tillgängliga exemplaret i landet (limmade Gidlundsupplagan, förstås) letade nu förgäves. Under tiden vågade jag knappt bläddra i mitt exemplar, om det föll i bitar skulle ju andrahandsvärdet gå helt förlorat.

Men det gick framåt så sakta med utbytet, och till sist återstod bara Närke. Med erfarenheten att någon annan upplaga av närkedelen än den limmade är närmast omöjligt att få tag på, gjorde jag nu det enda vettiga - köpte en förstaupplaga när den dök upp och gick till bokbindare med den.

Jag nöjde mig med halvklot. Det kostade en del så klart, men det kunde det vara värt för att avsluta projektet. Och som ensam småbarnsförälder får man köpa sina egna julklappar om man ska få något. Så nu är jag skrytsam ägare till Svenska låtar komplett, 24 delar i 16 inbundna volymer.

Jag funderar så smått på nästa logiska steg. Ska jag byta min samling mot identiska band? Medge att det vore snyggt med halvfranskt rakt över...

God fortsättning på det nya året!