Midsommar avslöjar klyftorna

I år besökte jag en liten bruksort med ett välrenommerat midsommarfirande som lockar deltagare från när och fjärran. (Där fanns förresten goda förutsättningar för hurv-spaning). Vädret var strålande och ett tiotal spelmän ledde det stora bygdedansgillets intåg på området, majstången saxades upp till gånglåtstoner, och sedan lade spelmännen av! Danslekarna kring majstången ackompanjerades av en ensam dragspelare och när bygdedansarna hade uppvisning, fick de nöja sig med inspelad musik.

Här fanns en handfull av länets mer namnkunniga spelmän, och de som kan danserna fick klara sig utan deras hjälp. Detta på den dag då sveriges folkdansrörelse av tradition ska spänna musklerna och visa upp sig från sin bästa sida. Till spelmännens fördel får jag dock säga att de senare på kvällen spelade gammaldans på logen, så att folk hade ett alternativ till dansbandet på banan.

Klyftan mellan spelmansrörelsen och folkdansrörelsen kan knappast illustreras tydligare. Det är två skilda världar, och vi musikanter som rör oss mellan dem är inte så många. Hur blev det så här?

Min nuvarande förening har inga uppvisningar under midsommarhelgen. Annat var det på förra stället: Midsommarafton är den dag då man dansar ihop till årshyran för träningslokalen, som en av deltagarna brukade säga. Laget var regelmässigt ute på sju platser, tre servicehus och fyra offentliga firanden, från kl. 9 på morgonen till sena natta. Det var vansinnigt rolig! Alla ställen skulle dessutom bjuda på kaffe och jordgubbstårta, så framåt 17-tiden var man redo att göra vad som helst för lite riktig mat.

Alla folkdanslag i stan mobiliserades på midsommarafton. Man ville gärna tro att spelmännen skulle vara engagerade i lika hög grad. Jag vill minnas att jag var ensam ett år, men för det mesta var vi väl två tre stycken i alla fall. Vi slapp inspelad musik, och de största folkdansföreningarna hade det ännu litet bättre på musikfronten. Ändå så var det här under folkmusikvågens kulmen, när spelmansstämmorna svämmade över av deltagare. Redan på den tiden funerade jag över varför vi inte var fler som stod och gned på dansträningar och uppvisningar.

Allt efter som åren går framstår klyftan för mig som alltmer obegriplig. Det som folkdansarna bespottades och beskylldes för av folkmusikvågens nyfrälsta entusiaster - att syssla med "konstruerade" och "oäkta" danser kan knappast vara särskilt relevant längre. Gröna bokens repertoar lyser till stor del med sin frånvaro. Paradoxalt nog har man med detta också kastat ut barnet med badvattnet, för danserna där är faktiskt till största delen "riktiga" folkliga danser, mer om det en annan gång. I vilket fall, 70- och 80-talens folkmusikvåg tvingade dansföreningarna att bredda sin repertoar.

De som engagerade sig i folkmusiksvängen under den stora vågen kritiserade gärna folkdanslagen, men var måttligt intresserade att verka inomorganisatoriskt för en reformering. Folkdansföreningarna hade kanske inte heller alla gånger kunskap och resurser att fånga upp det enorma intresse för äldre lokala musik- och dansvarianter som sköljde över landet, och som ofta var arkaiserande på ett historielöst sätt.

I stället fick vi en alternativrörelse som slängde ut kadriljer och engelskor och betonade polskedansen, även i områden där ingen sådan fanns bevarad. Alternativkulturen byggde på kurser. Här drog folkdansföreningarna det korta strået, för kurskultur är att börja, prova på och lära sig någonting och sedan sluta. Ingen utom kursledaren behöver ta ansvar, deltagarna betalar avgiften och förväntas få allt serverat. Folkdans däremot är institutionaliserad, bygger på föreningsgemenskap, spritt ansvar, engagemang och långsiktig träning.

Ofta hör jag spelmän ursäkta sin osynlighet i folkdanskretsar med att "det är så tråkigt att alltid bli avbruten", och de menar naturligtvis träningssituationen. Ja visst kan det vara så om man inte har samma syn som instruktören, säger jag, men det slipper du ju om du spelar på en dans. På en stämma till exempel kan du välja precis vilka låtar du vill och får spela dem ända till slut.

Om det bara vore för motvilja mot dansarnas träning, så borde stämmorna svämma över av spelmän som vill spela till dansen. Och så tror jag inte att det är. Efter allspelet skingras man ut i buskspel. Jag har på senare år hört dansare säga sådant som att "spelmännen försvann efter första danslåten" och en danshusarrangör jag känner får ett bekymrat uttryck i ansiktet och menar att det blir allt svårare att få spelmän att teckna sig för ett pass efter att de inhyrda proffsen haft sin konsert och det är dags för dans.

Spelmansrörelsen lyckades ändå bättre med att rekrytera medlemmar under folkmusikvågen, och det berodde nog på mångfalden: Spelmansrörelsen har alltsedan sin tillkomst härbärgerat två delvis motstridiga idéströmningar: dels att man ska bevara det gamla (även om det skulle vara tråkigt och onjutbart) dels att spelmannen ska vara en estradör, som gärna ska imponera, briljera och stila sig (idag yttrar det sig som världsmusik och korsningar med rock- och popmusiken). Mellan de här två strömningarna verkar det finnas begränsad plats för folkmusiken som bruksmusik i egentlig mening.

Man skulle också kunna uttrycka det så här: Mellan de båda strömningarna finns alla spelmansförbundsmedlemmar som bara spelar för att det är kul. Jag säger bara en sak: Tycker man det är tråkigt att spela åt ett folkdanslag, så uppvägs det mer än väl av alla jordgubbstårtor!