Ute i god tid

Får telefon från en av de nya dansledarna. Hon undrar om det är tillåtet att skaffa en egen spelman till hennes instruktion. Hon har en bekant på lut som är intresserad. Visst, säger jag. Det är bara bra om vi engagerar många olika spelmän, det breddar kontaktytorna för föreningen. Den dagen det är fråga om hade jag ändå svårt med barnvakt.

- Om det nu ändå skulle bli du som spelar, räcker det om du får veta i början av nästa vecka vad det ska bli?

Jag motstår frestelsen att driva med henne, och säger i stället sanningsenligt att det räcker gott och väl. En dansledare som vill behandla spelmännen som folk ska man inte skrämma bort.

Jag minns mina lärospån i en annan stad vid 80-talets början. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av att spela folkmusik, även om min far var gammal folkdansinstruktör, och här hade jag lovat att prova på - laget var utan spelman sedan några månader. Det var Gröna Bokens repertoar och några andra klassiker som gällde. Dansledaren, en mycket trevlig person, brukade bestämma sig ungefär en halv minut innan dansen skulle instrueras. Med andan i halsen tog jag a vista sådana saker som Daldansen, Landskronakadrilj, Åtta man engel , Ränningen och Östgötapolska (med lägeväxling). Sedan gick jag hem och övade på dem till veckan därpå, men då var det givetvis något annat, nytt, som skulle spelas.

Jag blev snabbt luttrad och därmed lämpad att spela på helgkurser och liknande där ett otal gästinstruktörer ständigt kom med omöjliga önskemål i sista stund. I ett sådant sammanhang träffade jag framlidne Arne-Bertil Bjunge, närmast legendarisk folkdansledare i Stockholm med ett hjärta lika stort som hans stubin var kort. Arne-Bertil körde samma stil som i min hemförening, tjugo sekunders förvarning, men han tog det hela till en helt ny nivå genom att slänga fram noter på saker som man inte hade en aning om vad det var - exempelvis finsk pas de quattre i 6/8-takt - gärna i arrangemang för blåsorkester. Han kunde inte läsa noter, men hade ett obetingat förtroende för oss spelmän. Vi var halvproffs och kunde fixa allt, tyckte han. Vi återgäldade det och lyfte oss själva i håret.

Jag hade nöjet att spela till hans instruktion då och då under flera år. Det var en rolig utmaning som jag alltid såg fram emot. Tack, Arne-Bertil, var du än är!

Jag överlevde mina läroår, och trettio år senare går jag fortfarande till spelningar och provar om det här kanske kan vara nåt för mig. Och är tacksam mot alla dansledare som ger spelmännen en chans att förbereda sig.