Spelmansbiologi

Bondmoran och jag förbereder oss.
- De ska ju bara visa fyra olika polskor, sedan blir det pröva-på dans. Utlärning alltså.
- OK. Då tar vi Pekkos Gustaf, Tobo-gubben, Klang och Keyland. Med ett taktslags förskjutning, så att det blir som Mats Berglund brukar spela.
- Till utlärningen tar vi nåt obestämbart. Bingsjö, Alfta/Arbrå eller så. Gäddviksbäcken är bra, den kan vi börja med. Blir det några fler än vi som spelar?
- Gammelfar och Gammelson kommer kanske, vi får se.

När jag några minuter senare kliver in på Uplands Nation, vem ser jag då om inte Majjen!
- Jag, har soundcheckat. Vi ska spela efter er, så jag tänkte att jag lika gärna kunde hänga på.

Det var ju bra. Jag lyfter blicken och där står Gammelfar med Son.
- Vi bestämde oss för att komma i alla fall, det är ju bara en timme, vi hinner med lite annat också.

Det var ju bra det också, nu är vi plötligt fem. I ögonvrån ser jag en lång gänglig figur komma smygande. Det är Masen.
- Jag hade vägarna förbi och tyckte det skulle vara trevligt att spela lite med er.

Nu har jag lärt mig att spelmän förökar sig genom delning. I stället för två blev vi sex stycken, och de som kom på vår Kulturnatts-aktivitet fick riktigt välljudande dansmusik.

Att vi sen fick byta ut några låtar är en annan sak.

Fall på eget grepp

Så här i slutet av terminen gör vi ett experiment - jag spelar blandad dansmusik utan att tala om vad det är, dansarna får lyssna och själva hitta en lämplig dans som man tycker passar till musiken, och dansledarna går runt och hjälper de enskilda paren.

Upplagt för lite elakheter alltså. Efter 50 minuter spelar jag två låtar från mitt eget traditionsområde, något jag inte så ofta får tillfälle till i den här föreningen. Jag ser förbryllade ansiktsuttryck och prövande steg - de flesta försöker dansa polska från Bingsjö eller möjligen Arbrå/Alfta. Alla tittar på varandra och härmar paret som man tror kan det här. Det går inte så bra, något känns fel.

Lite förvånad är jag ändå. Under året har vi dansat flera olika fläckpolskor, de flesta till den typiska 1700-talsmusiken som travar på så jämnt att det ibland kan vara svårt att höra var ettan ligger. Vanlig polskemusik i Närke, söder om Mälaren, öster om Vättern och ända nere i Skåne. Musik som ger bra driv i omdansningen, men inte för valsbanan.

I pedagogiskt nit försöker jag med en ledtråd. "Om ni hade varit på Korröfestivalen och hört sån här musik, vad hade ni dansat då?"

Jag hör ett sus runt omkring mig när enkronan faller ner. "Slängpolska" säger någon. Ordet slängpolska betyder något helt annat i både dans och musik norrut, men det tar vi en annan gång.

Då hör jag en röst bakom mig.

"Ja, ja. I Korrö dansar de ju slängpolska till allt."

Tyvärr ett påstående som äger ett mått av sanning. Så gick det med det pedagogiska exemplet.

Stortriolens magi

Jag stod och spelade Bodapolska hela kvällen. Det tar flera timmar för nybörjare att förstå och känna in sig på den något säregna dansrytm som blir följden av polskans metriska struktur - den tidiga tvåan. Hur tidig ska den vara egentligen?

- Vill du säga något om musiken? frågade dansledaren som vanligt när kvällen närmade sig slutet. Jag var lika slut som kvällen, och hade inte alls lust att veckla in mig i förenklade pedagogiska gullegullförklaringar. Jag bestämde mig för den tekniskt specialiserade fackmässiga vinkeln:

- Det här kanske är kontroveriellt, började jag, men jag säger det ändå. Bodapolskan bygger på en underliggande stortriol över de första två taktdelarna. Det gör att ettan blir väldigt kort. Och tvåan lång.

Mitt uttalande var framgångsrikt då alla blev tysta, ingen vågade fråga något av rädsla för att verka dum och jag hann med bussen hem.

Den där stortriolsteorin lärde jag mig av Ellika Frisell i mitten av 80-talet. Praktiskt gick det till så här:

1. Stampa takten på ett och tre. Klappa med vänsterhanden på vänster knä i samma rytm.
2. Behåll stamp och klapp. Klappa omväxlande med vänster och höger hand två stycken trioler på ettan och tvåan. (vänster-höger-vänster, höger-vänster-höger) Sedan landar vänsterhanden ned på trean, precis som förut. Upprepa oönskat antal gånger, alltid vänsterhanden ned på ettan och trean.
3. När du fått in den rytmen ordentligt, flytta högerhanden utanför knäet, så att du klappar i luften. (Fötterna stampar fortfarande på ett och tre.) Vänsterhanden klappar nu en assymetrisk rytm med fyra slag i takten - de tre första är en stortriol som ligger över ettan och tvåan, det fjärde slaget är på trean.
4. Uteslut vänsterhandens tredje nedslag. Du klappar nu Bodapolskans typiska grundrytm. Ett-tvåå-tre.

Frågor? Inga. Bra. Slut på lektionen.

PS. Att upptäcka stortriolen var en aha-upplevelse. Alla vi kursdeltagare älskade Ellika!

Som att viska i stormen

Jag har ett mycket ljudstarkt instrument, tro mig. Härom kvällen längtade jag ändå efter en starkare upplevelse, för att nu travestera en viss kaffereklam. I min ungdom spelade jag elförstärkt fiol i ett proggband. (Efter ett par år tröttnade vi på att släpa runt förstärkarna och började spela akustiskt, långt innan MTV tror att de uppfann unplugged. Nåja, det är en helt annan historia.)

Vi var på ett födelsedagskalas. Som vi vet händer det ibland att folkdanslag engageras för udda aktiviteter - här var det dansutlärning till ett par dussin glada kalasgäster. Fixarn gjorde sitt bästa för att lära dem schottis med varianter och annat där man bara behöver räkna till två eller tre. En,  två,  tre -  hopp!

Entusiastiskt svarade folkmassan: EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! och så vidare.

Där hade min solofiol inte en chans, i synnerhet som lokalen i sig var ganska stum. Jag borde nog köpa mig en elfiol. Och en rejäl förstärkare.

Båg(e)

Oj, det var en lång paus i bloggandet. Det kanske är bäst att börja skriva inlägg igen, så att inte bloggen plockas bort.

Härom kvällen skulle jag spela Härjedalslåtar. Närmare bestämt skulle det dansas Lillherrdal. För länge sedan gav Folkdansringsdistriktet ut ett häfte (populärt kallad Röda boken) med lämplig musik till bygdedanserna från Härjedalen, och jag är naturligtvis lycklig ägare till ett exemplar. Trodde jag. Om jag bara kunde hitta det. Rätt stressad ryckte jag i sista stund i stället med mig ifrågavarande del av Svenska låtar.

Jag visste att jag någon gång tidigare hade satt diskreta markeringar på bra låtar. Nr 769 till exempel. (Visserligen från Glöte, men Härjedalen är ju inte direkt vårt största landskap). Den här känner jag igen, tänkte jag efter första dansen. Den står nog i Röda. En bra låt använder man flera gånger under ett övningspass. När jag spelat nr 769 fyra gånger ungefär, kom jag underfund med att jag konsekvent spelade andra reprisen helt fel. Vad var nu detta? Kunde jag plötsligt inte läsa noter? Skulle jag skylla ifrån mig på att jag glömt läsglasögonen hemma?

En båge visade sig vara boven - en ton över ett taktstreck med en fjärdedelsnot på ena sidan och en punkterad fjärdedel på den andra. En ovanlig kombination. Oftast brukar det vara en åttondel eller fjärdedel efter taktstrecket. Mitt muskelminne lurade mig: Gång på gång vände stråkhanden för tidigt.

Till sist var jag tvungen att ge upp. Jag struntade i bågen och spelade det som två toner.

Är det inte skumt, så säg!