Jag slinker ned och spelar till fortsättningskursen på måndagskvällen. Sjutton vad fiolen låter illa - tunt och eländigt ljud. Det har varit så i några veckor nu, och påverkar givetvis mitt spel. Även om jag spelar rent är jag inte särskilt inspirerad.
Plötsligt ser jag en sak: Stallet står för långt fram! Det måste ha rubbats, kanske i samband med strängbyte. Men man kan ju inte lossa strängarna och flytta stallet mitt under en spelning! Otåligt väntar jag på att kvällen ska ta slut så att jag får fixa till detta. Kursdeltagarna måste ha undrat över mitt barska ansiktsuttryck...
Två gånger under alla år har jag råkat ut för ett spräckt stall. Den ena var på 80-talet när jag skulle byta tåg i Hallsberg och föll handlöst från vagnens trappsteg ned på perrongen med fiollådan under mig. Jag hade inte orkat lyfta på fötterna, för jag hade själv dansat lite på den kurs jag spelat åt och hade träningsvärk. Av detta lär man sig att man ska bli vid sin läst.
Det tog den klantiga fiolmakaren i Örebro flera försök att skära nytt stall innan jag var nöjd. Det minst misslyckade av hans försök blev sedan ett reservstall som jag alltid har liggande i fiollådan. Det visade sig vara bra att ha den andra gången mitt stall sprack för sex år sedan. Vad som hände då har jag fortfarande ingen aning om, för stallet var kaffeved när jag öppnade lådan.
Hur gick det då i går? Jo, så snart kursen är slut lossar jag på strängarna och flyttar stallet tre millimeter närmare stränghållaren. Fantastiskt vilken skillnad! Så nu får jag tillbringa några dar med att stämma. Igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar