Jag har ett mycket ljudstarkt instrument, tro mig. Härom kvällen längtade jag ändå efter en starkare upplevelse, för att nu travestera en viss kaffereklam. I min ungdom spelade jag elförstärkt fiol i ett proggband. (Efter ett par år tröttnade vi på att släpa runt förstärkarna och började spela akustiskt, långt innan MTV tror att de uppfann unplugged. Nåja, det är en helt annan historia.)
Vi var på ett födelsedagskalas. Som vi vet händer det ibland att folkdanslag engageras för udda aktiviteter - här var det dansutlärning till ett par dussin glada kalasgäster. Fixarn gjorde sitt bästa för att lära dem schottis med varianter och annat där man bara behöver räkna till två eller tre. En, två, tre - hopp!
Entusiastiskt svarade folkmassan: EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! EN, TVÅ, TRE - HOPP! och så vidare.
Där hade min solofiol inte en chans, i synnerhet som lokalen i sig var ganska stum. Jag borde nog köpa mig en elfiol. Och en rejäl förstärkare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En, två, tre - hopp...
SvaraRaderaJa nog finns det stunder när man känner sig liten med sin fiol. Det verkar varit en lyckad kväll dock. :-)
Jodå, och en hyfsad slant till föreningen också. :)
SvaraRadera