Jullekar, heter det kanske

- Det som skiljer festen på onsdag från de andra under året, är att vi leker jullekar...
- Sånglekar, heter det, sade jag.
Fixarn tittade på mig och för ett ögonblick skämdes jag - man ska inte avbryta någon som talar inför andra, utan ta det efteråt i avskildhet om man har synpunkter. Han rättade sig:
- Förlåt. Sånglekar. Vi dansar sånglekar en stor del av kvällen på Tjugondedag Knut.

Vi kallar det för jullekar, eller vid midsommar ringlekar, men det är ju med några få undantag samma sånglekar både på sommaren och vintern. Så tänkte jag, men jag hade fel. Ordet jullekar har varit en vanlig benämning för sånglekar sedan 1600-talet. "Benämningen jullek är dock icke entydig, ty därmed kan menas även lekar utan sång, s.k. sällskapslekar och kraftlekar" läser jag i Nils Denckers bok Sveriges sånglekar med undertiteln Sammanparningslekar och friarlekar från 1960. Jag får be Fixarn om ursäkt.

Om jag i förbigående nämner för bekanta att vi är ett gäng vuxna som träffas på Tjugondedag Knut varje år och leker sånglekar, så brukar reaktionen bli förvåning parad med intresse. Sånglekar med vuxna? Är det säkert att det inte är barnfamiljer? Vad kul!

Från att före industrialiseringen ha varit en allmän dansform över åldersgränserna under hela året, förknippas idag sånglekar med barnålder, jul- och midsommarhelgerna. Det finns en hel del att skriva om varför det har blivit så, om de skilda vägarna som gestaltade sig i Nääs å ena sidan och nykterhetsrörelsen å andra sidan, hur skolan från mellankrigstiden och framåt både förstörde och uppehöll sånglekarna på samma gång, och mycket annat... De sakerna ska jag skriva om en annan dag.

Visst var det barn med på festen. Två stycken. Och sextio vuxna.