och du ska heta...

Varje social grupp, sägs det, sätter sina egna namn på olika saker. Det handlar om att avgränsa sig mot omgivningen och markera tillhörighet, säger sociologerna. När det gäller spelmän tror jag att det handlar om något helt annat: Att kunna kommunicera med varandra så att vi förstår vilka låtar vi pratar om.

Tänk dig själv: Enbart Svenska låtar innehåller sisådär en 8.000 låtar, och alla heter de: Polska/gånglåt/schottis/vals etc. Det klassiska är att lägga till spelmannens namn, kanske med en tonart också: D-mollspolska efter Klas Enoksson. Det räcker inte långt - även den som inte kan någon av Enokssons låtar misstänker på goda grunder att det finns ett antal som går i den tonarten.

Så uppstår en flora av namn, ofta tillkomna av en slump. Ett kul exempel är Kökslåten, en polska efter Johan Andersson i Snavlunda, Närke. Den kallas så för att de spelmän som runt 1980 spelade in låten på skiva hade övat den i köket, som hade lämplig akustik. Då var Johan Andersson själv borta ur tiden sedan länge. Ett annat är Mygglåten, vad Viksta-Lasse, Uppland, själv kallade en av sina Eklundapolskor - och visst låter mygg så!

Hos oss har Gammelfar döpt en polska till Lungsoten. Spelmannen som komponerade den gick nämligen senare bort i tuberkulos.

Nu är det dags för julfest. Vår vana trogna satt vi hemma hos Gammelfar och spelade (dvs. fikade) för att bestämma låtar. Gammelfar förde anteckningar och när resultatet i renskrift nu kommit kan vi bland annat läsa följande:

Schottis: "en i G som jag inte minns"

Polskor från Bingsjö: "den i d-moll" & "Perestrojka".

Tja. Så mycket vet jag att perestrojka betyder ombyggnad på ryska, så det är alltså ombyggnationen, och den i d-moll torde vara Pekkos Olof Hansson (nr 300 i Bäckström). Men vilken schottis i G som Gammelfar inte minns, det har jag glömt!