Den här kvällen är det Blåsarn som ska spela, och temat är dansvarianter från Föllinge. Jag är bara med som reservstöd, beredd att ta över om han skulle bli andfådd eller så. Jag har förberett mig med de låtar jag brukar spela själv, men behöver inte rycka in en enda gång. I stället kan jag lugnt sitta tillbakalutad och sekundera lite diskret. Där tog han ett fiss. OK, jag tar ett d-ackord så får vi se hur det låter.
Det är en njutning att lyssna på en riktig jämtlänning. Vi andra utsocknes fuskare kan, som jag skrivit förut, möjligen härma en dialekt, men inte så bra att vi lurar en infödd. Omväxling med en klarinett också - inget falskspel där inte.
Men man lär sig inga nya låtar på att sekundera, i alla fall inte så pass komplicerad polskemusik som det här är fråga om. Då krävs det inlyssning, uttag av melodin, upprepade frasövningar och lugn och ro. Det finns det inte här - vi spelar ju för att dansarna ska kunna dansa.
Kan de det, förresten? Visst tar de sig runt i alla fall. Plötsligt blir jag medveten om att Blåsarn har valt några låtar som ligger utanför dansares vanliga reprisidiom: En polska till norskleitjen har 10-taktersrepris och en polka till hyfsa har åtta takter och ett extra slag i första reprisen. Intressant - dansarna klagar inte. Det brukar de minsann när jag tar till liknande hyss.
Det finns gott om låtuppteckningar som faller utanför 8-taktersrepriserna: många polskor, valser och mazurkor har gärna en eller två "extra" takter eller en för lite, och det är inte bara i polketter från Uppland som det finns extra taktslag. Vad beror det på, frågar sig vän av ordning.
Att en repris måste ha åtta takter är någonting som dansare bara har fått för sig. Nej, nu var jag elak - det är klart att flera bundna danser i olika turer behöver "normala repriser". Inte alla dock: Det är faktiskt ofta så, att om man tittar på källor till folklig dans, så har sagesmannen sagt ungefär "å så dansa vi runt ett tag, sen bytte vi fattning å dansa åt andra hållet", eller "man gick så här en stund, sen tog man damen om livet och snurra runt". Sedan har dansupptecknaren tolkat och omvandlat dessa uppgifter om tag och stunder till ett antal takter - nästan undantagslöst fyra eller åtta.Själv tror jag att det var så här. Dansarna kunde förhålla sig på två sätt till musikens indelning i repriser och takter:
1) Man struntade fullkomligt i var man var någonstans.
Spelades musik man ville dansa till, så bjöd man upp och dansade, och när man var klar slutade man, även om låten inte var slut. Det här är typiskt för 1700-talspolskan på fläck - efter omdansningen gick paret av golvet för att bereda plats åt andra (det var trångt i stugorna). Man började inte om från början med promenad. Det finns spår av detta förhållningssätt exempelvis i senare gammaldanstradition, demonstrerat på scen bl.a. av Sinkelipass.
Det finns dessutom belägg för att polskemusiken före valsens entré kunde vara så jämn att dansarna inte brydde sig särskilt mycket om på vilket taktslag man började steget. Taktstrecken var i princip utsuddade.
Under sådana förhållanden är det inte konstigt om upptecknarna ibland noterade polskemusiken i två-takt (exempelvis åttamanengel), eller att det även under 1800-talet smyger sig in lite "extra" takter, som i orsapolskan med sina långa toner över taktstrecken, eller i valserna och mazurkorna.
2) Man lyssnade på musiken
och anpassade sig till de naturliga reprissluten. Läser man gamla dansböcker från högre ståndsmiljö, det finns en hel del, så står det vilken tur man ska dansa och vad den innhåller, men inte hur lång den är och inte närmare hur den ska utföras. Jag tror att det var musiken som styrde. Reprisslutet markerade ny tur, byte av omdansningsriktning, byte av fattning. Och vanligt folk tog efter.
Att musiken styrde vad dansarna gjorde kan vara en viktig delförklaring till att vi har en del polkamelodier med extra taktslag, som mestadels ligger i reprisslutet. Det var för att ge dansparen tid att stanna upp i rotationen och byta håll. (Idag utlöser de tonerna mest rynkade ögonbryn, medan dansarna dansar en repris i baktakt och funderar över vad de gjort för fel...)
Nu är jag ute på hal is, men vad jag har beskrivit ovan väcker en spännande tanke: Att vi i svensk spelmanstradition har dessa inslag, som idag uppfattas som konstigheter, kanske inte bara beror på att spelmansmusiken och dansen hade varit separerade länge när de stora uppteckningsarbetena började och spelmansrörelsen etablerades. De kanske också är minnen av hur det faktiskt gick till på dansgolvet!
Det vore spännande om någon dans- eller musikforskare ville undersöka det ordentligt.
Med det sena 1800-talets industrialisering och folkomflyttningar försvann de "gamla" danserna och musiken till dem förpassades in i spelmännens egna stugor. På dansbanorna och i folkdansrörelsen blev det 8-taktersrepriser som gällde. Jag avrundar den här lilla betraktelsen med några strofer ur texten till Eksjö-polketten. En melodi som, åtminstone som jag lärt mig den, har ett extra taktslag i andra reprisen.
Ack, hör på denna stadsmusik
dä är så en kan bliva sjuk
dä låter som di spelade
uppå en rostig spik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar