Utomhus är ingen höjdare (II)

I början av 80-talet umgicks jag en del i scoutkretsar.

- Scouting är kul, sa mina bekanta. Vi ska arrangera en stor rikshajk i sommar. Kan du tänka dig att vara Näcken?

Vad gör man inte för sina vänner!? Jag installerades vid en skogstjärn i Kilsbergen med fiolen och en filt att värma mig med mellan varven som enda sällskap. På andra sidan tjärnen gick en skogsväg, och när en patrull kom hajkande skulle jag få syn på dem, avbryta mitt spel och fly in i skogen. Patrullerna skulle komma med sådär en kvarts mellanrum.

När åtskilliga timmar förflutit saknades fortfarande ungefär fem patruller. Jag trivdes rätt bra ändå. Vädret var vackert, förutom en fint lokalt regn – precis över just denna skogstjärn. Jag gjorde vad jag kunde: vände fiolen uppochned för att inte få väta på greppbräda och strängar, och lät den göra mig sällskap under filten.

Så småningom kom en funktionär och hämtade mig - de patruller som fattades hade tagit en annan väg än den anvisade. Jag var ju en överraskningskontroll och de hade, inte orimligt, tyckt att det borde finnas en rakare väg till destinationen.

Då hade instrumentet utsatts för regnet en god stund. En droppe letade sig ned genom ett f-hål och landade på violinateljens etikett. De hade inte använt vattenfast bläck, så årtalet 1973 förvandlades till något som liknar 1803. Min fiol blev genast drygt 100 år värdefullare, så att säga.

Ett par dygn senare började strängarna rosta.

Men rätt kul var det. Åtminstone i backspegeln.