Jazz och folkmusik ligger inte så långt från varandra. Båda har starka inslag av gehör vid inlärning, rytmerna är ofta synkoperade och tonerna ibland avsiktligt intonerade lite för högt eller lågt. I motsats till konstmusiken börjar tonen ofta före pulsslaget och det finns åtminstone nu för tiden i både folkmusiken och jazzen generöst med utrymme för personliga tolkningar. (Om man inte är inne i storbandssvängen, för där är det med nödvändighet unison exakthet som gäller. I spelmanslag också om det ska låta snyggt.) Som tonåring hade jag Svend Asmussen som en av mina idoler och försökte rätt förgäves att härma hans tjusiga tonbildning i låtar som Django och June night.
Orsapolskan är kanske det som mest påminner om jazzen, med sina långa toner som löper över ibland mer än en takt och där man gungar till bara det där lilla med stråken för att markera ett taktslag. Mer än en dansare har varit tacksam över den gungningen – det kan vara den detalj som räddar dansen från att gå helt över styr.
Gungade rätt bra gjorde det på bussen också. Längst bak satt Majjen och Saxan och spelade jazzstandards. Alla som försökt spela fiol snyggt ombord på en buss i rörelse vet hur det låter. Ett allmänt fnitter spred sig.
"Vad säger Maestron om det där?" undrade Instruktörskan.
"Utmärkt", svarade jag, för jag är en alfahanne som skyddar de mina till varje pris. "Om jag hade kommit ihåg hela texten skulle jag sjungit med."
Fly me to the moon
Let me sing among those stars
Let me se what spring is like
On Jupiter and Mars
In other words, hold my hand
In other words, baby kiss me
Vad kanske inte så många vet är att Quincy Jones gjorde om Bart Howards låt till 4-takt med sitt arrangemang till Frank Sinatras klassiska inspelning. Tidigare hade den gått i 3-takt. Det är en vals. En äkta spelmanslåt!
En passande låt på väg till flyget hem, eller hur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar