Spelmansländsk språklära

Om polska är mitt andra språk så är engelska mitt tredje. Det är inte tal- och skriftspråk jag syftar på utan musiken.

De flesta förknippar svensk spelmansmusik med polska. Att polskan är så populär bland spelmän har flera orsaker. Framför allt tillåter musikformen att den kan utvecklas på ett virtuost sätt- och den utvecklingen accelererade när polskan hade minskat i betydelse som dansmusik och spelmännen satt hemma i stugorna, ägnade sig åt gamla minnen och spelade för sig själva. Att skryta kanske är fult, men man kan ju briljera på instrumentet i stället, liksom.

De stora insamlings- och uppteckningsarbetena under början av 1900-talet sammanföll med spelmansrörelsens tillkomst. Polskan var per definition ”äkta svensk, gammal allmogemusik”. Polskemelodierna skulle räddas till eftervärlden och blev jämte vals dominerande i folkmusikutgåvorna. Andra låttyper ute i obygderna publicerades i mindre utsträckning, även om det hände att de upptecknades.

Det blev alltså en rundgång: polskans popularitet bland spelmännen legitimerades av att den prioriterades av upptecknarna, vilket i sin tur fick spelmännen att spela och komponera fler polskor, som gavs ut i tryck och legitimerade spelmännens verksamhet osv.

Men det finns ju även tvåtaktsmusik som kan svänga bra. Engelska är en sådan. Som dans- och musikform är den äldre än vad den svenska polskan i valsbana är – engelskan är country-dance som spritt sig till andra länder utan att ta vägen över Frankrike. I det senare fallet heter det kadrilj.

I onsdags hade vi terminens sista ordinarie dansövning. Den var som brukligt är en repetition av vad som gåtts igenom tidigare – bland annat engelskor. Det finns en dans från Åland, Kökarengelska, som är bra mycket snabbare än de flesta engelskor på svenska fastlandet. Jag har en egen hypotes här: Det snabba tempot behövs för att få dansarna i framåtrörelse. Går det saktare står man helt enkelt still och dansar, eftersom steget ser ut som det gör i den dansen.

Hypotesen prövades empiriskt. När tempot sänktes för att öva kedjeturen, så hann en av kedjorna aldrig med. När det gick i tempo 120 var det inga problem att hinna fram. Nu skulle man ju också kunna tänka sig att det berodde på att dansinstruktören själv deltog i den kedja som hade svårt för sig, men jag hävdar ändå min hypotes. Den alternativa förklaringen implicerar problem av pedagogiskt svårbemästrad art.

Jag tycker engelska är jättekul, men många andra spelmän tycker det är tråkigt. Sannolikt har man gått på myten om att det bara finns en engelsk melodi, Soldiers Joy i trehundra varianter. Visst är den melodin vanlig, men det finns faktiskt många andra olika melodier upptecknade – i exempelvis Nils Månsson Mandelgrens samlingar finns en hel del. Han var ute tidigt med sina insamlingsarbeten, som omfattade allt mellan himmel och jord, innan förståsigpåarnas signaler om polskans nationella status hade trängt in i spelmännens medvetande och kanske skevat till repertoaren.

Jag skulle nog kunna sitta en hel helg och spela engelskor utan att upprepa mig. Det säger jag inte högt, för det kan uppfattas som skryt. Men jag kan ju briljera på instrumentet i stället, liksom.