Nu är det dags igen

Jag håller på och packar min resväska. I morgon bitti tar vi flyget ned till Medelhavet för en veckas kulturutbyte. Du som har följt den här bloggen har fått ett visst hum om hur turneträningen har förflutit från mitt perspektiv. Nu ska läxan redovisas, helst så bra att den mottagande föreningen får lust att återgälda vårt besök med ett i Sverige om ett år.

I går kväll fick vi spelmän äntligen tillfälle att träna själva några timmar, och även om Masen var okry och valde att stanna hemma för att kurera sig, så måste jag säga att det lät rätt bra. I varje fall när vi hade fått lite pizza i våra magar.

Idag har vi haft heldagsträning med dansarna, en sista finputsning av scenprogrammet. För det kritiska finputsögat stod Justitia som lite ovilligt hade slitit sig från skrivbordet. Det är lördag, men just nu jobbar hon konstant.

Justitias konstruktiva kritik (av typen ”dansa även när ni har gångsteg” ) omfattade ungefär 20 punkter och avslutades med ett:

- Jag är imponerad.

Det var ju tur. Tänk om hon hade somnat av leda, då hade vi inte haft någon chans alls att rätta till småfelen.

Det här med att åka på utbyten mellan folkdanslag i olika länder är ju väl inarbetat, och det har blivit några gånger under årens lopp. Jag har tidigare i förbigående nämnt Drammen i Norge och nu är det väl dags att dra hela anekdoten:

Min dåvarande förening skulle utgöra del av en scenföreställning på Drammens teater. På programmet stod, vill jag minnas, bland annat Långdans från Närke och Fryksdalspolskan. Vi fick ingen möjlighet att repetera i förväg på scenen, utan när det var vår tur var det bara att stålsätta sig och vara beredd på allt. Nästan allt hände också.

Jag gick först in på scenen för att inta min spelmansplats. Jag kände mig lätt sjösjuk. Det visade sig nämligen att golvet lutade en hel del. För att publiken på bakre parkett skulle se bra, hade scengolvet nämligen byggts ungefär en meter högre i bakkant, ett byggnadssätt som inte var helt ovanligt för teaterbyggnader under 1800-talet. Dessutom var det – mjukt. Tänk dig att dansa i en backe täckt av mossa, så får du en uppfattning om hur det var.

Jag hann inte förvarna dansarna, men jag såg deras ansikten blekna när de ställde upp. Jag såg skräcken i ögonen när de höll på att långdansa ned med hela uppställningen i orkesterdiket. Golvlutningen gav en extra komisk dimension åt Fryksdalspolskans sista tur, när de uppvändande paren plötsligt fann sig vara flera meter i sidled gentemot varandra, för att halva gruppen hade halkat i utförsbacken.

Ack, ja.

Vad som väntar den här föreningen på södra breddgrader är tack och lov dolt i framtiden.