Ett äventyr med en kontrabas

(Förlåt för titeln, Anton Tjechov, men visst är den bra.)

Jag fick ett mail från Saxan häromdagen. Ett spelmanslag hon är med i ska till Ryssland, och då är det hårda bud: Varje instrument måste deklareras före inresan med ägarintyg, och sedan redovisas vid hemresan. Ryssarna är tydligen rädda för att inhemska värdefulla musikinstrument ska föras ut ur landet. Precis som om amatörfolkmusiker skulle ha råd att hålla sig med exklusiva violiner. I vilket fall som helst: Saxan undrade om vi är tvungna att gå igenom samma sak när vi ska iväg till Medelhavet om några veckor.

Det tror jag inte, och jag har inte efter vad jag kommer ihåg varit med om något sådant någon gång, inte ens före murens fall – och nu förstår den uppmärksamme läsaren att det är dags för gamla minnen. Apropå musikinstrument och gränspasseringar, så dök det här minnet upp:

I mitten av 1980-talet gick flera kompisar folkdansutbildningen på Väddö folkhögskola (föregångare till den utbildning som idag ges på Eric Sahlström Institutet). Det hörde till att man varje år gjorde en studieresa till Ungern, tillsammans med Jonny Solings folkmusikpedagogiska kurs i Orsa. Det här året fanns det några platser kvar i bussen, och jag blev erbjuden att följa med till självkostnadspris.

Under folkmusikvågen var Budapest ett Mecka för oss svenskar. Det var där som fenomenet danshus hade uppstått och utvecklats. Det var klart att jag tackade ja till erbjudandet. Jag ska inte här berätta allt vad vi var med om – att resa bakom järnridån medförde allehanda överraskningar - men om jag säger att en LP-skiva kostade ungefär tre kronor (mot ca 45-50 kronor i Sverige) så förstår du att våra resväskor var betydligt tyngre på hemvägen.

Givetvis skulle vi spelmän se om vi kunde hitta några instrument, det inbjöd prisläget till. Det visade sig vara svårare än man kunde tro. Visst fanns det en och annan musikaffär, men de hade mest noter, notställ, strängar och andra tillbehör. Förklaringen var enkel: Musikers lön stod i omvänd proportion till deras status. Yrkesmusiker bytte alltså instrument med varandra.

Det var bara när ett instrument var närmast uttjänt som det kom ut på öppna marknaden. De fioler vi erbjöds var regelmässigt utan strängar, stränghållare, stall och skruvar, ofta utan ljudpinne. Det var bara att knacka på fiollocket för att lyssna till ljudet och kolla om man kunde se några skador. Själv köpte jag en typisk tysk Magginimodell från 1910-talet, som sedermera hedervärt tjänstgjorde som reservfiol.

En av de andra köpte en begagnad kontrabas. Det var en kul idé och en god affär. Hur vi skulle få hem den hade han inte tänkt på. Såväl kupé som bagageutrymmen i bussen var fulla, och vägarna i Östeuropa rätt skumpiga. Det vore ju synd om instrumentet skulle bli skadat, och risken fanns eftersom det bara var skyddat av ett enkelt ovadderat textilfodral som hade ingått i köpet. Att skicka hem basen med någon form av godstransport var inte att tänka på – kostnaderna skulle överstiga köpeskillingen flera gånger om.

De goda råden haglade från oss medresenärer. Det mest drastiska var att försiktigt slå isär basen i sarglimningarna så att den blev ett platt paket. Ett annat var att helt enkelt ha den i knäet, men eftersom bussresan hem skulle ta tre dygn var varken instrumentinnehavaren eller grannen i sätet bredvid så sugna på det. Lösningen blev att hänga den i innertaket, längst bak. Smutstvätt bands fast runt om som stötdämpare. Vi fick akta huvudet, men det fungerade.

Hemresan började bra med att gränsvakten på den ungerska sidan stämplade våra pass och vinkade igenom oss med en vänlig, lätt uttråkad blick. Hundra meter längre fram låg den tjeckoslovakiska kontrollen. En tullare och en passkontrollör äntrade vår buss och började färdas längs mittgången i maklig takt. Då fick de syn på det stora paketet som hängde i taket. En beväpnad vakt tillkallades och vi beordrades att stiga ur. Sedan stod vi och såg hur tullarens kollegor gick igenom alla väskor i bagageutrymmet.

Men vad gjorde personalen inne i bussen? Kontrabasens ägare kikade försiktigt och med mycket lugna rörelser in genom den öppna bakdörren och fick se vakten sikta med automatgeväret på byltet i taket medan passkontrollören öppnade detsamma. Tullaren verkade upptagen med att noga kontrollera den förströelselitteratur vi lämnat på våra säten när vi utrymde.

Han hittade dock inga förbjudna böcker och de övriga ingen fripassagerare dold i kontrabasen. Det stora byltet i bussens tak hade dock utlöst en sådan aktivitet att vi blev flera timmar försenade till Bratislava och den scenföreställning som skulle betala vår middag.

Sjutton år senare sålde jag min Budapest-fiol billigt eftersom jag tyckte att jag behövde pengarna bättre. Jag vet var den finns, och köper kanske tillbaka den en vacker dag, för ibland behövs en reservfiol. Kontrabasen då? Tja, ett halvår efter hemkomsten fick jag höra att den i varje fall gick att spela på. Den lät dock lite dämpad. Det skulle jag också vara om någon siktat på mig med ett skarpladdat automatgevär.

När vi efter två dygn åkte ut ur Tjeckoslovakien rörde ingen gränsvakt en min. Jag har alltid undrat varför man var orolig över att någon olovandes skulle vilja åka in från ett annat östland. Det hade väl varit mer motiverat att kontrollera paketet vid passagen ut till väst?