Genom min bärbara dator och fina nya mobila bredbandsabonnemang kollar jag e-posten. Där är det, ett mail från Masen: "Kan du fixa en inspelning, jag kan inte tolka rytmen i noterna". Jag har mailat ut noter till en uppvisning på kvällen, en där jag själv inte kan vara med.
Jag nödgas svara honom: "Ute på resa utan såväl fiol som mikrofon, men du kan nog med förtröstan luta dig mot de andra".
Ännu senare kommer det ett mobilsamtal från Majjen: Har jag Masens nya mobilnummer? De andra står där och ska åka till uppvisningen men han saknas. Javisst, jag har fått det i ett mail två dagar tidigare, ber att få återkomma om en minut.
Jag har precis stannat till på en vägkrog för kvällsmat och faktiskt tagit med mig datorn in, till och med slagit på den. Det borde vara en enkel match. På med modemet, det finns signal. Starta webb-läsaren, logga in på mailsidan...
Där tar det stopp. Så här ute i skogen är bredbandet ungefär lika smalt som en sytråd. Det tar en kvart att ladda ner inkorgen och ytterligare tio minuter för det specifika mailet. Till sist kan jag få iväg ett SMS till Majjen. Svaret kommer omgående: "Vi fick tag på honom på annat sätt, tack i alla fall."
Vi är för teknikberoende, tänker jag. Tacka vet jag förr! Före ljudförvrängande mp3-filer, datorer som hänger sig, cd-spelare som hakar sig, mobiltelefoner utan täckning, skannrar utan pdf-A, och eländigt mobilt bredband.
Jag minns med vemod den tiden då det kunde dimpa ned hemkörda kassettband med posten. År 1981 köpte jag mig en liten kassettbandspelare, mono, med inbyggd mikrofon - ett teknikens under på den tiden. Den åkte med på alla stämmor, fast den var rätt tung, och skulle nog fungera än idag. Men då finns det så vitt jag vet inte någon kassettbandspelare som kan anslutas till datorn, själv urskilja en låt av många i bruset hos en lång liveinspelning, och skicka den med e-posten.
Nu har jag i alla fall lagt in Masens mobilnummer i min egen mobiltelefon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar