Dagens folkdanslag har ofta danser från hela landet på sin repertoar. Det ställer till det för oss spelmän. För hur man än vänder sig, så har korven två ändar. En autentiskt framförd musik kan vara avgörande för hur dansarna rör sig.
När man som jag har ambitionen att vara en allround-spelman, lär man sig vissa knep. Att till fullo behärska många andra dialekter än den man själv har i tradition är i princip omöjligt. Därför tar jag fasta på typiska saker som påverkar metriken: ojämnhet, betoningar, när stråken ska gå uppåt eller nedåt, om stråktrycket ska vara jämnt eller varierande under ett taktslag, m.m.
Det är inte direkt fusk. Resultatet blir en hyfsad härmning av ursprunget, men en infödd avslöjar mig så klart.
I går tränade laget danser från Föllinge. Jag lärde mig en gång om Jämtland, med alla dessa triolpolskor, att dela stråkdragen i triolerna så att det blir ned på den första tonen och upp med bindning på de två andra: 1+2. Kör på så, och det låter typiskt Jämtland. Men så kommer då Norskleitjen ("Norskleken") ...
Det här låter norskt, tänker jag framför stereon hemma, och jobbar mig igenom några melodier utan att få fason på dem. Norsk polskemusik från Jämtland. Som den historieintresserade vet, saknar tanken inte sina poänger. Det är motigt att få till det, jag känner mig ungefär som en av Armfeldts karoliner i snöstormen.
Jag kastar en blick på noterna till en av låtarna som rekommenderas - och plötsligt får jag en aha-upplevelse. Här står jag och spelar jämtländskt, 1+2, men stråkdragen över triolerna ska ju vara bundna, inte delade. 3.!
Nu låter det mycket bättre, och under kvällen smyger jag t.o.m. in någon riktig pols från norska sidan av gränsen. Dansarna hör så klart ingen skillnad, och Blåsarn är inte här och kan avslöja mig. Riddarn är här, men han är bara halvjämte och har bott här i stan i hela sitt liv. Så kvällens fusk är riskfritt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar