...kan Blåsarn. Eftersom turnéprogrammet innehåller en hel del som Blåsarn, Majjen och Masen måste lära sig, har jag som musikansvarig deklarerat att till de vanliga pardanserna spelar vi melodier som de redan kan.
Problemet är att ibland kan låtar som alla spelat i flera år kännas tråkigt istället för tryggt. Och nu måste vi snart bestämma oss för vilken Bodapolska som ska låta från scenen. Vi provar allt möjligt. Jässboda. Maka ä du Brita. Ungdomssynden.
Sedan tar Blåsarn ett djupt andetag och ut kommer en av de vackraste polskemelodier vi hört på länge. Ingen av oss andra kan den, men den är inte omöjlig att lära sig. Vi hänger på lite diskret.
Melodin böljar fram och tillbaka med raffinerade frasupprepningar och intrikata metriska förskjutningar, allt till Blåsarns utmärkta frasering som liksom rullar över taktdelarna så att det nästan är baktakt. Fantastiskt, tänker jag. Den här måste det bli! Vi andra får lära oss. Tur att Majjen spelar in i kväll.
När vi slutat kommer dråpslaget. - Den där polskan är jättevacker, säger Instruktörskan lite tvekande. Men den är väldigt svår att dansa till.
Att döma av hennes tonfall ska man tolka ordet svår som omöjlig. Jag protesterar vagt och säger att den kommer att fungera bra om vi andra också lär oss den ordentligt.
Attans också. Tänk om dansarna framhärdar i att låten inte går att dansa till! Vi kanske kan smyga in den i mitten av scenprogrammet där vi ska ha en konsertdel...
Skulle det vara så, är vi tillbaka på ruta ett igen. Vilken Bodalåt ska vi ta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar