Träningsvärk

I går kväll hade jag ont i min vänsterhand, på ett specifikt ställe: mellanhanden i bredd med ringfingret. Där får man ont om man spelar länge, otränad, i första läget, och det är musik som innehåller många av tonerna a och b/h på kvinten, samtidigt som f och g inte är höjda.

Kvinten är ett annat ord för e-strängen, den högsta på fiolen.

Otränad är jag inte just nu, men jag spelade mazurkor och värmlandspolskor (Klarälvsdalen) i två timmar med bara en kort rast i mitten. Det kanske var tonarterna som satte sina spår, vad vet jag, men jag fick en kommentar av dansledaren efteråt:

- Du spelar väldigt intensivt. Jag är tacksam för det, du ger mycket rörelseenergi till oss. Det måste vara jobbbigt, vi kanske skulle ha lagt in ett par korta pauser för din skull.

Jag skyndade mig att bedyra att det inte är nödvändigt, två timmars spelpass i sådana här sammanhang är helt OK. Men för mig själv måste jag erkänna att det tydligen är så, att tvånget att solo hålla ett snabbt och jämt tempo till danser av den här typen under så lång tid är energikrävande. Jag hade inte själv upplevt mitt spel som överdrivet intensivt.

När jag vid nitton års ålder började spela folkmusik efter att tidigare ha varit en vanlig klassiskt drillad musikskoleunge, hade jag haft fiolen liggande på hyllan i ett år efter en flytt. När jag tog upp spelandet igen hade jag svårt att slappna av, vilket är nödvändigt för att man ska kunna få en hyfsad teknik - jag spände mig som sjutton i axlar och armar, och fiolen satt i ett stenårt grepp i min vänstra hand.

Egentligen ska vänsterhanden vara helt fri och kunna förflytta sig längs med fiolhalsen. Det enda sätt jag kunde uppnå detta på, var att fortsätta spela utan rast tills jag fick kramp i handen - då blev jag tvingad att slapppna av. Det var en besk medicin.

Den träningsvärken var i alla fall värre än gårdagens.