Fredagkvällsnöje

Jag går direkt från jobbet hem till Masen. Dags för spelövning. Majjen är här, Blåsarn har anmält förhinder, men Saxan har tillkommit, på fiol, så nu är vi inte längre fyra små spelmän utan fyra små spelmän och en dito spelkvinna. (Försök skriva en dikt på det versmåttet...)

I sin bok Galen i musik skriver Oscar Hedlund att det är skillnad på musiker och musikanter. En musiker ser musiken främst som sitt levebröd och sneglar ständigt på klockan. En musikant älskar sin och andras musikutövning och struntar i om den sker på betald arbetstid eller fritid. En musikant jammar med sina kompisar till sent på kvällen, helst på ställen där man inte stör grannarna.

Folkmusiksvängen - denna svenska undergroundrörelse - består av musikanter. Amatörer med proffsattityd. Vilken annan kategori av människor skulle komma på idén att träffas och träna på en fredagskväll? Och dessutom resa flera mil för att göra det?

Direkt efter en jobbig arbetsvecka borde det låta apa. Det gör det inte, kan jag säga. Upp med fiolerna och stäm. Redan vid de första tonerna kommer en sinnesstämning över mig där jag är koncentrerad och avslappnad på samma gång. Tid, men inte nödvändigtvis rum, försvinner i ett töcken.

Samspel handlar om lyhördhet och lekfullhet. Vi är väldigt lyhörda. Improviserade andrastämmor börjar höras genom bruset. Det är ett gott tecken. Eftersom jag under årens lopp spelat så mycket ensam på golvet är jag inkörd på melodier och behöver verkligen träna på stämföring - här törs jag det, för de andra är nu rätt säkra på låtarna.

Allt eftersom kvällen går blir vi mer uppvärmda, de virtuosa inslagen ökar, och tempot också. En sammankomst som har börjat med syfte att öva turnéprogrammet sväller ut till en slags spelstuga, en icke-verbal kommunikation där musicerandet i sig "bondar", som säger på nusvenska.

Efter drygt tre timmar (med fikapaus - tack för den jättegoda pajen!) avrundar vi med att spela de tre Eklundapolskorna efter Viksta-Lasse i en närmast halsbrytande fart. När jag med trasigt lyse cyklar hem i mörkret och snöfallet känner jag sinnesfrid. En bättre avslutning på en arbetsvecka får man leta efter.