Ett nödvändigt ont?

När vi började turnéträningen i februari ställde jag den oundvikliga frågan till kollegorna: Hur är det grabbar, är ni notläsare eller gehörsspelmän?

Blåsarn och Masen replikerade genast att de inte läste noter, utan det var lyssna och härma som gällde. Majjen å sin sida svarade att han gärna spelade på gehör, men att han "kunde titta på" noter om jag hade.

Sedan dess har jag allt eftersom låtarna bestämts skickat ut både noter och ljudfiler i förekommande fall att lära sig nytt till. Och det blir en hel del nytt att lära sig - scenprogrammet rymmer såväl sånglekar, schottis- och polskevarianter som engelska, kadrilj och en snurrebock från Järvsö. Och stämmor måste vi ju också ha till allt.

I torsdags hade vi spelövning en stund och gick sedan till dansövningen. Bland mycket annat polskor från Idre, Bingsjö, Boda, Klarälvsdalen, Vikbolandet, Finnskogspols, Bondpolska...
Framemot halvtio-tiden säger Masen i lätt ton:
- Kan du skicka mig noter på allt. Så att jag spelar rätt.

I Norrbotten var man en klen spelman om man var tvungen att upprepa en kadriljmelodi. Nej, man skulle byta låt till varje tur. Jag tror att det var vetskapen om att han ovanpå allt annat måste lära sig tre nya melodier till Kadrilj från Sörbyn som knäckte Masen. Ibland är noter ett nödvändigt ont.