En spelmans hjärnkapacitet

Knappt tre takter in i andra reprisen tappar jag helt plötsligt bort mig. Muskelminnet vill liksom inte att fingrarna ska hitta rätt, och detta i en låt som jag spelat hundratals gånger. Stråken fortsätter att löpa och producerar några kvackiga toner innan jag kommer rätt i nästa fras.

Majjen som sitter bredvid mig får en lätt flackande blick - hjärnsläpp har en tendens att sprida sig epidemiskt. Jag fixar det på reprisomtagningen, tänker jag. Men inte heller. På precis samma ställe är minnet ett stort svart hål under två takter. Samma fenomen upprepar sig även nästa omgång. Och nästa.

Men det går ändå att dansa till tonerna. En av de saker jag tidigt fick klart för mig i den här branchen är att det är en dödssynd att tystna mitt under dansen - oavsett om du just idag spelar som en kratta så måste du hålla tempot och ta dig i mål på något sätt: Improvisera, gå över till en annan låt, spela fyra takter på en lös sträng medan du funderar över en lösning. Vad som helst utom att avbryta.

Ibland får jag frågan hur många låtar jag kan. Jag vet inte, för jag har aldrig räknat ordentligt. En uppgift som man ibland hör (och som jag tror härrör från någon gammal tidningsintervju med Jonny Soling) är att en spelman som håller på mycket och spelar till dans har ungefär 2000 låtar i huvudet. Jag föreställer mig att man behärskar ungefär hälften av dem så pass bra att man kan hänga med hjälpligt om någon annan spelar dem, och hälften kan man ställa sig upp och dra själv, kanske efter att ha brottats med minnet en stund. De riktigt stora spelmännen kanske har dubbelt så många låtar i minnet.

Förutom att uppgiften ska tas med en nypa salt ska man också vara medveten om att siffrorna är ett nutidsfenomen - förutom att lära låtar av varandra hör vi på skiva och radio, och vi lär oss från noter. Vi spelar också låtar från ett stort geografiskt område, kanske hela landet. Vi får tänka oss att byspelmannen i det gamla bondesamhället höll levande en repertoar på kanske 100-150 melodier. Till en logdans på fyra timmar går det åt ett hundratal melodier om man inte vill upprepa sig.

Om nu minnet fungerar så att vi under livet fyller på nytt och glömmer sådant som vi tidigare lärt oss, så undrar jag om satsen är reversibel: Om jag anstränger mig att glömma den nya låten jag lärde mig härom dagen, kommer jag då att lättare kunna plocka fram de två takter som försvann nu?

Maka ä du Brita är en snygg bodapolska, även om man är tvungen att slänga in två takter på en lös sträng. Hur sjutton går melodin egentligen?