Besserwissrarnas slagfält

Det finns många åsikter om hur folkmusik ska låta - hur man ska spela på "riktigt" sätt är ständigt föremål för synpunkter. Faktum är att folkmusiksvängen är full av besserwissrar (ja, jag vet att jag befinner mig i gott sällskap). Allra värst blir det när det gäller polskemusiken. Att försöka beskriva en viss polskemusik eller sätta fingret på vad om är utmärkande för den är att röra sig på minerad mark, eller åtminstone att be om att få på käften.

Jag tänkte på det härom kvällen när fortsättningskursen lärde sig Finnskogspols och jag som vanligt blev ombedd att säga något om musiken. Om man kollar in hur andra beskriver den västsvenska polskemusiken längs med norska gränsen blir man lätt förvirrad. Man pratar i termer av 3/2+2/2 eller 5-takt eller assymetrisk musik. Någon uttalar sig tvärsäkert att förhållandet mellan taktdelarnas längd är 1,7:1,5:1. Lyssnar jag på olika inspelningar och uppmärksammar hur jag själv spelar kan jag bara konstatera att det faktiskt låter lite olika från låt till låt.

Till sist kan jag bara säga med säkerhet att den tredje taktdelen är mycket kortare än de första två. Då yttrar en av deltagarna: "Om man ska notera det där som du spelade nyss så ska man skriva punkterad 8-del + punkterad 8-del + 8-del." Lägger man ihop det blir det 4/8-takt. Ytterligare ett intressant sätt att beskriva det hela på. Där fick jag på käften.

Tilläggas bör att nämnda kursdeltagaren är en mycket trevlig person utan några messersmitt-fasoner. Tänk dig då käre läsare, hur det skulle ha låtit i ett rum fullt med spelmän som alltid har rätt... Så långt om just Finnskogspols.

Något som besserwissrarna oftast inte har fattat är att traditionen i sig kan utgöra en bas för varianter och utveckling med ett personligt tilltal. I stället tar man traditionen som skäl för en konservering av något som vi egentligen inte vet hur mycket det har förändrats före spelmansrörelsens uppkomst på 1920-talet.

Själv har jag ett rätt avspänt synsätt på hur låtar ska spelas, i alla fall när det gäller exakt vilka toner man ska ta och hur slutfallen ska låta. För mig som dansspelman är det viktigare att hitta ett spel som stöder dansarnas rörelser genom att sända ut en metrisk struktur som passar just den dansen - mer om det en annan gång.

När någon annan spelman kommer fram till mig och säger: - Du spelar fel! så tittar jag honom (för det är alltid en han) i ögonen och svarar något i stil med att "Det gör jag inte alls. Den här varianten är efter Klas Enoksson i Österflärkhyttan, och han spelade precis så." Tonfallet måste klargöra för min motståndare att jag är en auktoritet på Österflärkhyttans traditioner, vilket han minsann inte är. Den ronden brukar jag vinna.

Skämt åsido. För många år sedan hörde jag Owe Ronström säga ungefär så här: Traditionen sätter ramarna, men man får faktiskt måla tavlan själv.

Och inom en tavelram som klart avgränsar tavlan från väggen den hänger på, så kan mina motiv vara allt från abstrakt minimalistiska till blommande naturalistiskt överdåd.