Åttaman engel - alltid lika kul

Jag upphör aldrig att förvånas över att folkdansare blir så förtjusta i Åttaman engel. I går lärde sig fortsättningskursen den under glatt humör.

Det klarade de av bra, och tempot blev ganska högt, men - förstås - inte lika fort som i Österbotten. Under flera år spelade jag varje pingsthelg åt ett gäng Göteborgare som alltid fick för sig att de skulle slå hastighetsrekordet. Jag vill minnas att vi klockade hela dansen runt 1 min 50 sek. Dit har min nuvarande förening en bit kvar. Finlandssvenskarna skulle nog förresten flina åt ett sånt mesigt tempo.

Det är inte bara tempot som kan vara kul med den dansen - det gäller att hålla reda på väderstrecken. En gång i ett köpcenter, där det inte fanns någon självklar front och publiken stod runt omkring oss, började samtliga par med sidstegen. Alla höll masken, även jag.

Det var ändå tur i oturen. Om de hade tänkt fel åt andra hållet, och alla gått in i mitten, skulle de ha fått än värre problem. Det skulle ha varit intressant att se hur de hade löst det...